Sura miner

Min kompis får ofta höra att hon ser trött ut. Hon behöver inte nödvändigtvis vara det, faktum är att hon sällan är det. Hon har bara trötta ögon som lätt blir lite rödgråtna. Då utan att hon är varken trött eller ledsen. Och för detta får hon lida. För hur jävla kul är det att få höra att man ser trött ut jämt och ständigt? Inte så jävla kul. Faktum är att det väl är direkt förolämpande att påpeka en sån sak. Jag har all förståelse för att det må vara av ren och skär omtanke, men då det främst är inte så välbekanta jobbarkompisar som känner sig nödgade att påminna min kompis om att hon har en trött uppsyn, så tvivlar jag. Dom säger helt enkelt bara precis vad dom tänker. Vilket i alla fall jag tycker att dom borde försöka låta bli att göra.

Jag själv får frågan varför jag ser så sur ut. Det då om jag för en sekund låter bli att le, vilket jag annars gör nästan för jämnan. Då är det införstått att jag ju för att jag ser sur ut, också måste vara det. Men nu råkar jag ha ärvt min mammas hängande mungipor. Och med hängande mungipor finns det väldigt lite man kan göra, utom kirurgi, för att inte se sur ut jämt. Och det är inte som om jag verkligen orkar gå omkring och le hela tiden. Det behöver inte betyda att jag är sur. Att se sur ut är mitt normaltillstånd. Jag är inte sur. Jag bara ser sur ut. Jäkligt jobbigt att behöva förklara för folk jämt. Jag slutar med det nu.