Jag kommer förmodligen skämmas ögonen ur mig när jag läser detta om en månad eller två, ungefär lika mycket som jag idag skäms av tanken på hur upp ögonen förälskad jag för länge sedan jag var i Daniel Boyacioglu, men jag skiter i. Det är ju så med kärlek. Det gör en galen.
För jag hyser verkligen ingenting annat än respekt och beundran för Martin Soneby. Okej att han är rätt rolig (läs inte lika rolig som killarna i Little Brittain), men framförallt är han ju snygg, och det i kombination med humor får mig att gå igång på alla växlar. Nästan så att jag skulle kunna tänka mig att börja stalka honom lite. Bara lite. Lite lite. Det bästa han skulle kunna göra nu är att säga något sjukt korkat och politiskt inkorrekt, då skulle jag börja hata honom innerligt istället.
Många går upp i brygga bara av man nämner Magnus Betnérs namn men inte jag. För mig är det Martin Soneby som gäller. Jag skulle fan inte banga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar