Melodramtisk, melankolisk sorgsen hiphop. Okej att det är kul att dansa som om det inte finns någon morgondag men sånt här är rätt skönt som omväxling. Eller bara som en påminnelse om hur över jävla jobbigt livet verkligen är, och hur skönt det är att man inte är den enda som tycker det. Eller är det bara jag och mitt finska svårmod som spökar?
Om min morbror, som tog livet av sig dagen innan min mammas 19-årsdag, då han själv var 20, som jag aldrig hann träffa levt idag hade jag gjort mitt yttersta för att få honom att tycka om den här låten. Jag tror i och för sig inte att det skulle varit så svårt. Utan att ha träffat honom ens enda gång är det ändå som att jag känner honom. Och jag intalar mig själv att han nog gillat den här låten lika mycket som jag, om inte mer. Om jag är svårmodig, är han ännu mörkare. Hey, han tog ju livet av sig, det borde väl säga allt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar