Reg hos mig

Känner mig som en lagom ond människa som hoppas på regn nästa lördag. Men så är ju också skadeglädje den enda sanna glädjen.

Min blocking cookie funkar inte. Om någon vet varför och vad jag ska göra så snälla hjälp mig. Jag måste alltså ändra inställnignar VARJE gång jag går in och kollar min statstik och jag håller på att förlora förståndet fullkomligt.

Har ju tidigare ondgjort mig över att Jessica Albas hår i uppföljern av Fantastiska Fyran är filmhistoriens värsta blondering, och att denna blondering är lika illa som Angelinas i Life or something like it. Men nu kommer Helen Hunts blondering i Pay it forward och smyger upp som en utmanare. Tillsammans bildar dessa tre blonderingar en härlig trojka av hemskt hår!

Jag fortsätter att irritera mig på min omgivning, det finns ju en uppsjö saker man kan reta sig på, det tar liksom aldrig slut. En sådan sak som bestämt vägrar sluta plåga mig är omgivningens nyttjande av vad som i folkmun kommit att kallas för crocs. Crocs har irriterat mig redan sen förra sommaren men nu har dom börjat leta sig närmare och närmare min närmiljö, från att tidigare kanske verkat i pereferin. Crocs är som en farsot som snabbt sprider sig och som tydligen vissa människor inte har vett att vaccinera sig med( med god smak då alltså) för så fort den där tingesten sitter på foten verkar folk rekaptitulera helt och bestämma sig för att köpa ett par i varje neonfärg som finns.

På min skala för exakt hur irriterande crocs faktiskt är så hamnar dom, i alla fall just nu, på min topp fem, om än inte för dagen. För dagen brukar min topp fem av saker att irritera mig på i första hand innehålla främst människor i tunnelbanan som går sakta på rullbandet mellan blå och röda/gröna linjen och sedan stannar precis där rullbandet tar slut, fascistföräldrar som först frågar vad deras ungar vill ha att fika men sedan nekar dem det dom vill ha och sedan köpa dem något helt annat för att på det sättet ge ungen en inbillad känsla av att de faktiskt fick bestämma själva, tanten på mitt gym som ligger i en fåtölj och stretchar varje fredag när vi ska ha spinning och som envisas med att vilja dra för gardinerna osv osv osv.
Men i största allmänhet så är crocsen där och fajtas med summan av kardemumman av alla idioter jag dagligen stöter på, alla idiotiska företeeleser som på alla möjliga sätt gör mitt liv så mycket jobbigare att leva. Och anledningen till att jag överhuvudtaget väljer att dela med mig av det här är så mycket enklare än vad man först kan tro. För att citera min mammas kommentar när hon första gången hörde Kens Mamma. " Bearbetning".

Jag såg för övrigt nämnda Ken på Debaser Medis i helgen och oavsett hur bra " spelningen" än var så kunde jag så klart inte gå därifrån utan att hitta något att irritera mig på. Inte så mycket Kens insats, som jag för övrigt tyckte var lysande, i synnerhet då hans kärleksförklaring till sin tilltänkta fru som nästan fick mig, och säkert någon annan i publiken, att vilja gråta, utan för att "konserten" var alldeles för kort, inte en minut längre än 30 minuter. Detta gör att i alla fall jag känner det nödvändigt att man från Sveriges förenade klubb och konsertarrangörer tar fram en minimistandard för vad som kan kallas konsert och för hur lång en spelning måste vara för att faktiskt kallas konsert. Kens "konsert" var snarare en klubbspelning men hur Sveriges förenade klubb och konsertarrangörer väljer att definera en klubbspelning återstår att se.

Better late then never

För flera veckor sedan listades i The Voice Show musikvärldens tre sexigaste bringor. Trea kom LL Cool J. Vilket jag väl kan leva med även om hans bringa är på tok för musklig för min egen smak. Tvåa kom föredettingen Peter Andre som de senaste åren är mest känd för att lämna ut pinsamma detaljer ur sitt liv ihop med tuttlisan Jordan. Och etta var Usher, som ju väl är lite charmig men inte på långa vägar värd första platsen.

För även om han gått ner sig totalt i narkotikamissbruk och sakta men säkert förstör sin röst genom att äta dåligt ( inte som i att han inte äter, han äter inte bra), så kommer hans bringa som den såg ut på tiden då det begav sig, för all framtid vara den sexigaste bringan i musikvärlden.

En annan som The Voice Show förbisåg var Andree 3000 men hur upprörd jag är över det orkar jag inte gå in på just nu.

Är inte dom här tre männen väldigt lika varandra? Och dom är inte ens släkt. Det måste vara något med vattnet i hollywodd som får håret att krulla sig och ögonen att bli klotrunda.

Hur jag avskyr bloggar där folk gnäller om allehanda i-landsproblematik. Ändå hemfaller jag själv i och med detta inlägg åt just denna typ av tragiska inlägg.

Jag hade tänkt ägna dagen åt att sörpla kaffe på Blåbär möttes i dörren av kvalmig luft som stank av matos varpå jag vände i dörren. Lunchstinna gäster gjorde mig stressad och att luften knappt gick att andas gjorde den smygande känslan av klaustrofobi än mer närvarande. Jag fann dock på råd snart då jag istället tog en kaffe på det intillliggande Coffehouse by George då jag sedan tidigare har endast positiva erfarenheter av ett annat i staden etablissemang med samma namn. Dock hade det här stället kaffet bakom disk vilket gjorde den snyltare som jag är något besviken då ju detta skulle innebära att jag inte obemärkt kunde sörpla i mig kopp efter kopp utan att väcka misstanke och framstå som snål. Likväl fann jag mig i mitt öde och tog den kopp kaffe som mitt verkande huvud så desperat skriat efter redan timmen tidigare. Slog mig ner vid ett bord och började så läsa de tidningar jag medtagit men blev snart avbruten då det vid det intilliggande bordet var ett barn, till åldern cirka 5 år gammal, som med skrik och gråt gjorde sin omgivning varse om sitt eget missnöje med tillvaron. Hans skrik översteg vid en punkt vad jag annars skulle tolerera men jag fann mig fångad i ett hörn då jag ju som bäst njöt av mitt kaffe och min tidning. Jag försökte sätta mig in den arma moderns position men fann det svårt då hon i mina ögon inte tillräckligt försökte sätta stopp för sin gaphals till son. Jag har normalt sätt svårt för barn och när de så här bryskt stör min tillvaro med sin sura uppenbarelsen blir det svårt att uthärda. Sällan får jag chans att ge uttryck för hur svårt jag kan ha för dessa varelser då det ju i vårt samhälle inte är socialt accepterat att inte gilla barn, med förklaring att vi ju alla varit det och att vi därvidlag borde ha överseende. Nåväl. Efter att den unge mannen slutat skrika fick jag några minuters ro innan ett spädbarn på min andra sida även han satte igång att högljutt demonstrera exakt hur hemsk han fann världen vi lever i. Hans mor fann dock på råd då detta ägde rum precis som sällskapet de bägge var en del av var på väg att lämna cafét. Jag trodde att i samma stund som det skedde skulle jag kanske få den ro jag ändå behövde för att till fullo kunna njuta av mitt kaffe men då förvandlades cafét istället raskt till något som närmast kan liknas vid en fritidsgård då elva ynglingar i gymnasieålder trängde ihop sig vid bordet intill så till den grad att jag vänligt makade på mig för att samtliga av dem skulle få plats. Av de elva var det endast två som dristade sig till att köpa något, den ene en milkshake och den andre glass. Något som påkallade personalens uppmärksamhet då de kom fram för att fråga om någon fler tillhörande sällskapet ämnade inhandla något. Det var strax efter det som jag hörde en röst vid ett bord intill till sin vän på andra sidan mobiltelefonen säga att han befann sig på ett "barnvagnscafé". Fram till dess hade det bara slagit mig att där var många barn och att jag nog aldrig tänkt bevista stället igen. Men då han sa det gick det upp för mig att jag gjort ett ödesdigert misstag. Ett barnvagnscafé! När jag med bestämda steg lämnade lokalen muttrade jag för mig själv att det borde funnits ett anslag som informerade sådana som mig, som ännu inte hör min biologiska klocka klämta och därför inte finner den fröjd i små telingar som så många andra, till min stora förundran verkar göra.

Där drömmarna bor

Efter månader av förberedelser är då äntligen (?) dagen då jag ska göra ett försök att få vara med i Idol äntligen här. Och trots en tidig start med väckarklockan på kvart i sju, möts jag av meter efter meter av köande människor när jag anländer till Berzeli Park. Kön slingrar sig fram och tillbaka runt Wallenbergmonumentet som får tjänstgöra som bänkar för de väntande. Redan efter halvtimman har jag lyckats tjyvlyssna tillräckligt på några bakom mig för att lägga mig i och på så sätt också få sällskap. Under de första två tre timmarna rör sig kön några meter men inte för att något händer utan för att den kön tunnas ut av de framförvarande. Några japaner kommer förbi och frågar vad det är folk väntar på och blir inte så mycket klokare av svaret. Istället kommer de bilder de ville ha av Wallenbergmonumentet istället befolkas av musikgymnasister med gitarr och fula sovsäckar.

Ryktena i kön är många. Det pratas om hur hård juryn kommer vara, hur lång tid det kommer ta, att man kan komma tillbaka imorgon, att det bara är en prejury. Man vet inte vad man ska tro då alla rykten har haft chans att traderas hundratals gånger innan de nått ens egna öron.

En helikopter flyger för några minuter över folkmassan och en liten chef som bestämmer mycket regiserar oss att vinka när den flyger över, något som jag tyckte var bara fånigt men som verkar falla de övriga väntande i smaken med tanke på hur de tjoar och tjimmar.

När jag står där och det är för mycket som distraherar för att jag ska kunna koncentrera mig på något annat, som att läsa eller lyssna på musik, försöker jag trösta mig med att kön snart vuxit sig lika lång bakåt som framåt. Vilken den aldrig kommer göra, istället kapas den ungefär 30 köande bakom mig runt ett tiden då vi som fortfarande står kvar uppges vara ungefär vad prejuryn orkar med idag. Teamet skickar alltså hem folk med löften om att de får komma tillbaka nästföljande dag. Själv står jag kvar även om tanken på att ge upp slår mig gång på gång på gång. Man hinner bli hungrig, missmodig, trött, få huvudvärk, nervös, irriterad.

Lång väntan är så mycket mer uthärdlig än kort väntan. Så länge man sätter en övre gräns för vad man tål och sedan lever med att man inget annat har att göra att kanske stå på samma plats i 40 minuter så går det an att få en hel arbetsdag att gå. Men den typ av väntan som plågar tunnelbaneresenärer, den när man aldrig vet när man kommer bli befriad från sitt helvete, då varje besked som kommer är till ens nackdel, är nästan värre.

Efter klockan två, då de två tjejerna som stått framför mig de tidigare sex timmarna av väntan ger upp börjar jag fråga mig själv när min gräns är nådd. Kön framför mig har börjat röra sig snabbare än någonsin tidigare på dagen. En enkel överslagsräkning ger vid handen att jag borde få komma in i värmen innan fyra och om inte är jag beredd att offra de åtta timmar jag då stått och väntat och istället gå hem. Men jag är en sån som fullföljer, tacka sisun för det, och som av en händelse släpps jag in precis kvart i fyra.

Väl inne hjälper inte ytterligare två timmar av väntan för att värma upp min kropp. All den där väntan, de sista timmarna i skugga, har gjort mig så frusen att jag mest sitter och skakar. Jag försöker öva på min låt och värma upp genom att provsjunga några andra låtar. Sen så har jag så klart ett jättefint formulär jag ska fylla i med frågor av typen - Har du några udda talanger ?

-Vilken händelse har påverkat dig mest i livet ?- Beskriv dig själv med tre egenskaper ? - Vad gör dig speciell ? Frågor som jag,om jag besvarar dem, besvarar kort då all fantasi och uppfinningsrikedom runnit ut på gatan där jag stått och väntat.

Den nervositet man hinner bygga upp under åtta timmars väntan råder inget bot på. Likväl är jag nöjd med min insats och tycker det gick förhållandevis bra men jag gick inte vidare. Självklart är jag bitter med tanke på att jag väntat så länge men det var samma för alla. Och jag var inte den enda som inte gick vidare. Det är sånt man tröstar sig med. Det enda man har att trösta sig med.

Kär i en kändis

1993 vann Arvingarna Melodifestivalen med dansbandshiten Eloise. Själv var jag elva och gillade inte ens dansbandsmusik, jag diggade Irma, Pontus och Amerikanarna och Magnus Uggla. Men av någon anledning föll jag likväl för en av gitarissterna i Arvingarna och var månaderna som följde efter Arvingarnas vinst helt upp över öronen förälskad i Kim Carlsson. Eftersom min kärlek inte stämde överrens med vad som ansågs för tillfället socialt accepterat bland min omgivning sa jag inte till någon hur jag kände för arvingen. Än idag skäms jag över hur jag kände då, över att jag, bortsett från musiken, inte hade bättre smak än så. För Kimpan är så diametralt motsatt min nuvarande manssmak det går att komma.

Sedan dess har jag dock aldrig varit kär i en kändis igen. Om man nu överhuvudtaget kan säga att jag de facto var kär i arvingen. Men tanken har slagit mig. Hur pubertalt det än må vara så finns det vissa kända män så vackra att man inget annat önskar en att få gå ner för altaret med dem. Eller i alla fall få hålla dem i handen.

Och så har vi Ross Gellers fem fria lista som stituerar att varande i ett förhållande upprättar bägge parter en lista på fem personer, oftast av de mer kända slaget, som man, om tillfälle ges får idka sexuellt umgänge med utan att förhållandet tar någon egentlig skada. Som Ross jobbade på sin lista har även jag gjort, trots att jag inte ens har något förhållande att ta hänsyn till.

Det finns dom man inte ens vill ha med på listan för att man så önskar att det finns i alla fall den minsta lilla chans att man av en ren händelse hamnar i en alldeles egen version av Notting Hill, med någon minst lika eftertraktad som Anna Scott.I alla fall inte på min lista för jag tror att om jag sätter ord på känslor så finns risken att jag jinxar hela grejen och det aldrig kommer hända.

Men jag undrar hur man skulle närma sig dem som i blivit mer än kändisar, som blivit till personligheter. Som man tror att man känner och uppskattar för vilka de verkligen är, oavsett om det är en fasad man läst sig till i veckotidningar och skvallersiter. Hur dejtar man om man är känd, hur raggar man ? Går det ? Och hur raggar de som raggar på kända människor ? Okej att killarna som jag gillar kanske bara är lite kända och i en liten skara av människor. Hälften av mina vänner vet inte ens vem jag menar när jag förklarar att jag spanar på någon som jag tror alla vet vem det är. Så jag skulle lika gärna kunna spana på vilken random kille som helst. Men killar som är helt galet kända. Typ Ljungberg? Finns det tjejer som inte vet vem han är och ser honom på stan och tänker "Oj vilka söta skrattgropar han har " och sen bjuder ut honom på en fika, eller låtsas man som om att man inte vet exakt hur känd personen ifråga är? Och vad är det för slags människor som är så självsäkra att dom vågar stöta på en kändis utan en tanke på hur det kan skada deras ego? Och om man nu låtsas som ingenting, när kläcker man ur sig att man vetat om kändisskapet hela tiden ?

Själv skulle jag vara helt livrädd att hamna i groupiefacket så jag lär aldrig våga mig på att stöta på någon ens tillnärmelsevis lite känd. Och skulle någon som är ens tillnärmelsevis lite känd stöta på mig skulle jag inte veta vad jag skulle göra för att han inte skulle tro att jag var intresserad av honom bara för att han är känd. Om jag nu var intresserad. Skulle jag vara det skulle jag ju vara det på grund av hans personlighet. Inte för att han är känd.

Full och dum

Varje gång man går ut påminns man om varför man inte borde ha gått ut och inser i samma stund man kommer just på det att man kom på det försent. Men nu då den tredje säsongen av The Wire just avslutas kan ju inte ens Svt ge mig anledning nog att stanna hemma.

Istället inleds kvällen med att man kastar i sig en provisorisk middag i brådrasket, hoppar i duschen och sen kletar ner ansiktet och riktigt täpper igen porerna. Bara där tror jag att vad som gör att det för alla tjejer utom mig tar så fasligt lång tid är att de inte verkar ha lärt sig den rätt ordningen på saker och ting. Att man lägger hudkrämen först för att sen borsta tänderna och rulla på deo, fortsätter med underlagscremen för att när den torkar blåsa håret och ha tid att improvisera med den övriga sminkningen. I rätt ordning behöver det inte ta mer än någon timme. Så till vida att du inte är en lyxduschare vilket jag inte förstått tjusningen med att vara, man blir ju bara skrynklig som ett russin. Men det där var bara en i sammahanget kanske inte helt nödvändig utsvävning kring hur kvinnor kan rationalisera sitt utekvällsförberedande.

Hur som. Väl färdig missar man givetvis att kolla upp när nästa t-banan går, så istället blir man sittandes utan något att fördriva tiden med, dömd att som en mentalpatient stirra rakt in i väggen följande kvart. Och när tåget väl uppenbarar sig så är det fullt av folk med samma mål i sikte som du men som kommer ännu längre från stadskärnan än du, och därför har varit tvungna att förlägga förfesten till just den vagn du sitter i. I värsta fall så sprider sig en oangenäm odör av spya precis när du satt dig till rätta.Du börjar sakta skruva på dig för att lokalisera den samma utan någon som helst framgång och du får tvångstankar om hur spyan kommer rinnande längs vagnsgolvet och smutsar ner dina prima fina ballerinaskor.

Man kliver av och hamnar utanför utestället valt för kvällen. Har man otur, vilket man osökt nog alltid verkar ha, och råkar komma samtidigt som alla andra och det dessutom är lönehelg kan man i värsta fall bli stående på nästan samma ställe i 60 minuter. Men bara efter tio av dessa är man som fastklistrad till asfalten. Bakom en växer kön i stadig takt och det är det enda som är av godo. För oavsett hur sakta kön framför en minskar i omfång så intalar man sig själv att de bakomvarande kommer få vänta minst lika länge som en själv och som en följd av detta står man kvar. Skulle man ge upp vore det att minska väntetiden för somliga och hur oklädsamt det än må vara så bor det en missunsam jävel i oss alla.

Vissa tar tillfället i akt och lär känna sin omgivning och vinner på så vis kanske lite tid. Andra utnyttjar det faktum att omgivningen inte är vid sina sinnens fulla bruk och tränger sig helt ogenerat framåt tills de står i höjd med garderoben och slipper kylan utanför.

Så man betalar mer än vad man lovat sig själv att någonsin lägga ut på inträde och upptäcker snart att summan för garderoben tillkommer. För den facila summan av tjugo kronor tar personal som sällan är särskilt trevlig men ofta försöker vara så snabba som möjligt hand om ens jacka som man för säkerhets skull och för att man i takt med att man blivit vuxen, om någon nu någonsin blir det, slutat lita på folk utan istället misstror varenda jävel man möter tömt på allt den rymmer av busskort, husnycklar och läppglans för att låta dem försvinna för att sedan inte dyka upp när man som bäst kan tänkas behöva dem och då i sin frånvaro utsätta en för onödig i-landsstress.

Budgeten som redan av inträdet blivit illa tilltygat får sig ännu en stöt då man beger sig till baren och köper ett glas vitt som även det är dyrare än vad man någonsin föreställt sig att man skulle vara beredd att betala för flytande föda. Och inte blir det bättre av att man med största sannolikhet även i baren får vänta på sin tur och även kan se hur folk som strömmar till vattenhålet efter en får sina behov tillgodosedda före en själv. Med glaset i hand följer sedan en sicksackbana bland fyllbultar och drinkhoror som redan borde inse sina egna begränsningar och kanske skulle må bäst av att närstudera infotainmentrullen "Festmedtoden" som frontar begåvningar som Erik Haag, Anders Timell, Sahara Hotnights med flera.

Likväl lyckas någon av dessa onyktra satar alltid stöta till om inte dig så någon bredvid dig och sekunden senare står du med tröjan nedfläckad av rött vin, möjligtvis lite öl på byxbenet eller klibbig på armarna av groggvirke. Om inte så är fallet kanske du har tur att ha lyckats flörta till dig ett bord men då är olyckan snart framme och någon som även denne borde lära sig att inte vifta med armarna onykter har omkull sitt välfyllda glas och innehållet täcker raskt bordsytan för att sedan droppa ner på dina skor och innan du inser att dina händer ögonblicket senare kommer lukta illa av öl börjar du ingå försök att mildra skadan. Ingen annan utom du bryr sig utan fortsätter istället med sitt som om inget hänt. Inte heller den kringströvande personalen verkar bry sig nämnvärt utan är bara på jakt efter tomma glas. Man får beundra deras målinriktning men skulle kanske vilja att de var lite mer flexibla och såg till sina gästers komfort mer än att bara blint följa sitt tunnelseende.

Att de inte ser till komforten utan riktar in sig på det som är mest kostandseffektivt blir så mycket mer uppenbart om man vågar sig ut på dansgolvet. Trängseln som gör att man får allehanda drycker spillda på sig är en faktor som kan få de flesta nedstämda så trängseln på dansgolvet kan man i komparation leva med men det faktum att ingen i personalen på den variation av ställen jag besökt hörsammat mina önskemål om att kanske lägga resurser på att rensa just golvytan från den ansamling av glassplitter som plågar oss som bevistar det gör mig ständigt lika upprörd. Oavsett hur bra låten som spelas är har jag svårt att njuta då jag kan känna hur skärva efter skärva skär in i mina skosulor. I kombination av trängseln förorsakad av just det för tillfället så utsökta musikstycket vilket renderar i armbågar som träffar dina revben och fötter som trampar på dina gör att du raskt söker dig bort från dansgolvet tillbaka till det fortfarande av öl täckta bordet med tillhörande gladlynta sällskap.

Det är vid det här laget som insikten om varför du inte brukar gå ut så ofta når dig och du inser att det inte längre hjälper att dricka för mer sprit skulle aldrig någonsin kan få dig på gott humör igen. Möjligheten finns att någon tänder på den ilska du utstrålar och finner den tilldragande och sexig och försöker utnyttja de sista 45 minuterna åt att övertyga dig så väl medvetet som omedvetet om att personen är din hane/hona för kvällen och förtjänar ett nytt hem. I bästa fall sitter du redan på nattbussen på väg hem och ägnar all din uppmärksamhet på kvällens tvåaktsdrama med ångerfull flickvän och ironiskt bitter pojkvän i de ledande rollerna, ett drama som fortsätter länge till även efter det att du hoppat av vid din hållplats.

Tjyvlyssnat

McDonalds Sveavägen
Nörd 1 - Så vi kan alltså köpa var sin samtidigt med du kan inte bjuda mig på en ?
Nörd 2 - Det står gäller endast en per person och tillfälle men jag kan bjuda dig på en kupong.
Nörd 1- Kan man äta kuponger ? Är pengar livet ?

Apropå djur

så är det för mig helt ofattbart att man ens kan komma på tanken att hetsa ett lodjur till döds, vilket tydligen några idioter i landets norrare trakter gjort. Jag vet egentligen inte vad som är värst, att dessa människor gjort det, säkert är nöjda med vad de gjort och betecknar det som ett enkelt pojkstreck eller att de sannolikt inte kommer dömas för det heller ? Även om det enligt artiklarna framgår att polisen lägger ner resurser i saken står det i mina ögon rätt klart att skoterhetsarna kommer gå fria. Men en finns det ju en chans att jag kanske kan bli överbevisad.

Hur kommer man ens på tanken att göra det ? Det är vad som gnager mig. Jag kan förstå att man tar ihjäl djur av barmhärtighetsskäl som i de fall de varit inblandade i olyckor men här verkar fallet vara det raka motsatta.

Stora och små djur

Bilden här intill gör mig helt skräckslagen. Om naturen på alldeles egen hand kan producera monster som det här vad ska vi då med genmanipulation till ? Och om nu aborrar kan väga 11,5 kg, även om den största jag faktiskt sett med egna ögon knappt vägt över halv kilot, så hur stora skalbaggar kommer det inte dyka upp förr eller senare ? Jag är nästan böjd att pröva tanken att de redan finns men att ingen människa ännu stött på eftersom ingen jagar skalbaggar.

Som med Mokele Mbemben. Myterna om den är så många och så skiftande att man inte vet vad man ska tro. Sägnen säger att det är en ännu inte utdöd dinosaurie som lever väl i de afrikanska djunglerna. Självklart är den folkskygg och ingen har lyckats få den på bild . Men myten om den fortlever så till den vida grad att expeditioner skickas ut för att fastställa om den inte fortfarande existerar. Expeditioner som kommer tillbaka lika förbryllade som innan. Kanske faller vår tids dinosaurie på sin egen orimlighet, att ingen har sett den och att de som faktiskt har det inte kunnat dokumentera det.

Situationen blir en helt annan med vattenlevande varelser som fiskar eller för den delen jättebläckfiskar. Jag minns att jag tittade på Wild Boys och såg hur Steve-O och Chris bevittnade slakten av en jättebläckfisk. Den var stor men inte så stor som forskarna tänker sig att bläckfiskarna kan bli. För där går det aldrig att veta. Havet är alldeles för stort och djupt för att kunna fånga dem. Framförallt djupet ställer till problem. På flera hundra meters djup är det för mörkt för att kunna dokumentera eventuella fynd, skulle man råka stöta på en gigantisk bläckfisk vill säga.

Men alla dessa monster gör ju att man kommer både tänka till både en och två gånger innan man tar sig ett dopp nästa gång.

it´s that time of the month

Det började i måndags. Efter ett plötsligt infall att jag borde städa garderoben för att göra den rymligare genom att istället för att låta varje plagg hänga på en alldeles egen galge samla mina tröjor på byxgalgar efter färg och mönster så kom ett plötsligt utbrott smygande. En nytvättad linnetunika var nu som försvunnen och gick inte att återfinna hur jag än letade. Tack och lov ville inte irritationen släppa trots att det innebar att jag började skrika rakt ut och banka näven mot garderobsdörren för efter att ha fått gjort det så låg tunikan där. Ungefär som när Ronja och Birk börjar bråka om var kniven försvunnit men kanske inte lika dramatiskt eftersom jag saknade någon att spela ut om den ickeförsvunna tunikan. Men att jag skulle fått ett sådant här utbrott helt utan någon logisk förklaring, det är fullkomligt orimligt. Jag visste varför och undrade förstås vad som skulle komma härnäst.

Idag var det dock dags för rond två i spelet mellan förnuft och känsla. Och detta bara för att jag läste en artikel om hur den 16-åring som mördades 1997 mamma berättade om sitt sorgearbete. Då fanns det inget annat jag hellre velat göra än börja gråta. Varför tar någon livet av en 16-åring? Inte nog med att hennes son blir mördad, självklart blir det så mycket värre när man förstår att det är hennes enda son.

Men vad spelar egentligen naturen oss kvinnor för spratt när vi blir så lättrörda och irriterade en gång i månaden? Jag och en vän brukar byta PMS-historier med varandra och har tillräckligt för att skriva inte bara en bok utan två. Finns det något gott att vinna i det här och i så fall vad ? Hur kan man generera det här i något positivt? Låta kvinnor gå ut i strid en gång i månaden? Kanske ska man samla på sig allt elakt alla gjort mot en till ett par dagar i månaden då man mejlar, ringer och skäller och konfronterar folk på ett löpande band. Värt att pröva i alla fall.