Där drömmarna bor

Efter månader av förberedelser är då äntligen (?) dagen då jag ska göra ett försök att få vara med i Idol äntligen här. Och trots en tidig start med väckarklockan på kvart i sju, möts jag av meter efter meter av köande människor när jag anländer till Berzeli Park. Kön slingrar sig fram och tillbaka runt Wallenbergmonumentet som får tjänstgöra som bänkar för de väntande. Redan efter halvtimman har jag lyckats tjyvlyssna tillräckligt på några bakom mig för att lägga mig i och på så sätt också få sällskap. Under de första två tre timmarna rör sig kön några meter men inte för att något händer utan för att den kön tunnas ut av de framförvarande. Några japaner kommer förbi och frågar vad det är folk väntar på och blir inte så mycket klokare av svaret. Istället kommer de bilder de ville ha av Wallenbergmonumentet istället befolkas av musikgymnasister med gitarr och fula sovsäckar.

Ryktena i kön är många. Det pratas om hur hård juryn kommer vara, hur lång tid det kommer ta, att man kan komma tillbaka imorgon, att det bara är en prejury. Man vet inte vad man ska tro då alla rykten har haft chans att traderas hundratals gånger innan de nått ens egna öron.

En helikopter flyger för några minuter över folkmassan och en liten chef som bestämmer mycket regiserar oss att vinka när den flyger över, något som jag tyckte var bara fånigt men som verkar falla de övriga väntande i smaken med tanke på hur de tjoar och tjimmar.

När jag står där och det är för mycket som distraherar för att jag ska kunna koncentrera mig på något annat, som att läsa eller lyssna på musik, försöker jag trösta mig med att kön snart vuxit sig lika lång bakåt som framåt. Vilken den aldrig kommer göra, istället kapas den ungefär 30 köande bakom mig runt ett tiden då vi som fortfarande står kvar uppges vara ungefär vad prejuryn orkar med idag. Teamet skickar alltså hem folk med löften om att de får komma tillbaka nästföljande dag. Själv står jag kvar även om tanken på att ge upp slår mig gång på gång på gång. Man hinner bli hungrig, missmodig, trött, få huvudvärk, nervös, irriterad.

Lång väntan är så mycket mer uthärdlig än kort väntan. Så länge man sätter en övre gräns för vad man tål och sedan lever med att man inget annat har att göra att kanske stå på samma plats i 40 minuter så går det an att få en hel arbetsdag att gå. Men den typ av väntan som plågar tunnelbaneresenärer, den när man aldrig vet när man kommer bli befriad från sitt helvete, då varje besked som kommer är till ens nackdel, är nästan värre.

Efter klockan två, då de två tjejerna som stått framför mig de tidigare sex timmarna av väntan ger upp börjar jag fråga mig själv när min gräns är nådd. Kön framför mig har börjat röra sig snabbare än någonsin tidigare på dagen. En enkel överslagsräkning ger vid handen att jag borde få komma in i värmen innan fyra och om inte är jag beredd att offra de åtta timmar jag då stått och väntat och istället gå hem. Men jag är en sån som fullföljer, tacka sisun för det, och som av en händelse släpps jag in precis kvart i fyra.

Väl inne hjälper inte ytterligare två timmar av väntan för att värma upp min kropp. All den där väntan, de sista timmarna i skugga, har gjort mig så frusen att jag mest sitter och skakar. Jag försöker öva på min låt och värma upp genom att provsjunga några andra låtar. Sen så har jag så klart ett jättefint formulär jag ska fylla i med frågor av typen - Har du några udda talanger ?

-Vilken händelse har påverkat dig mest i livet ?- Beskriv dig själv med tre egenskaper ? - Vad gör dig speciell ? Frågor som jag,om jag besvarar dem, besvarar kort då all fantasi och uppfinningsrikedom runnit ut på gatan där jag stått och väntat.

Den nervositet man hinner bygga upp under åtta timmars väntan råder inget bot på. Likväl är jag nöjd med min insats och tycker det gick förhållandevis bra men jag gick inte vidare. Självklart är jag bitter med tanke på att jag väntat så länge men det var samma för alla. Och jag var inte den enda som inte gick vidare. Det är sånt man tröstar sig med. Det enda man har att trösta sig med.