Så fort man som tjej har mage att påstå att man är intresserad av fotboll så rynkar givetvis omgivningen på näsan. Vad som sedan följer är en misstro av sällan skådat slag. En misstro som bara smälter i takt med antalet namn man kan droppa och i vilken takt. Och väl där så får man likväl leva med att skrattas lite åt, alla vet ju att tjejer bara kollar på fotboll för dom snygga killarnas skull. Så väl dom på som utanför planen. Och vad som nu följer lär väl bara bekräfta alla dessa fördomar. Men det är en risk jag är beredd att ta.
Alla spelare är faktiskt inte snygga. Långt ifrån. Och skulle det vara så att tjejer bara kollar på fotboll för de stiliga spelarnas skull så förklarar det fortfarande inte varför en del tjejer kollar på matcher med lag vars snyggaste spelare inte ser så mycket bättre ut än vilken svennebanankille som helst. Som typ Allsvenskan.
I de fall de faktiskt råkar vara mer än bara duktiga på att sparka en boll kan jag inte låta bli att le lite för mig själv. Som igår då jag med en vän besökte Café Dello Sport för att se slutet av Serie A. Roma mötte Milan borta. Och i andra halvlek kliver så en av de vackraste av fotbollspelande män på planen. Rui Costa.En man som gör den vackraste av uttrycksformer ännu lite vackrare. Jag suckar högt för mig själv så fort han kommer i bild. Och när jag ska försöka förklara varför min hjärta bultar så mycket snabbare med Rui på planen är det som om orden inte räcker till. Det är svårt att sätta ord på exakt vad med Rui som är så betagande. Jag kan inte förklara det med annat än att han ser ut som en hundvalp. Som en labrador med kinder till för att nypas i. Men som sagt, ord som de är inte nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar