Hur jag avskyr bloggar där folk gnäller om allehanda i-landsproblematik. Ändå hemfaller jag själv i och med detta inlägg åt just denna typ av tragiska inlägg.

Jag hade tänkt ägna dagen åt att sörpla kaffe på Blåbär möttes i dörren av kvalmig luft som stank av matos varpå jag vände i dörren. Lunchstinna gäster gjorde mig stressad och att luften knappt gick att andas gjorde den smygande känslan av klaustrofobi än mer närvarande. Jag fann dock på råd snart då jag istället tog en kaffe på det intillliggande Coffehouse by George då jag sedan tidigare har endast positiva erfarenheter av ett annat i staden etablissemang med samma namn. Dock hade det här stället kaffet bakom disk vilket gjorde den snyltare som jag är något besviken då ju detta skulle innebära att jag inte obemärkt kunde sörpla i mig kopp efter kopp utan att väcka misstanke och framstå som snål. Likväl fann jag mig i mitt öde och tog den kopp kaffe som mitt verkande huvud så desperat skriat efter redan timmen tidigare. Slog mig ner vid ett bord och började så läsa de tidningar jag medtagit men blev snart avbruten då det vid det intilliggande bordet var ett barn, till åldern cirka 5 år gammal, som med skrik och gråt gjorde sin omgivning varse om sitt eget missnöje med tillvaron. Hans skrik översteg vid en punkt vad jag annars skulle tolerera men jag fann mig fångad i ett hörn då jag ju som bäst njöt av mitt kaffe och min tidning. Jag försökte sätta mig in den arma moderns position men fann det svårt då hon i mina ögon inte tillräckligt försökte sätta stopp för sin gaphals till son. Jag har normalt sätt svårt för barn och när de så här bryskt stör min tillvaro med sin sura uppenbarelsen blir det svårt att uthärda. Sällan får jag chans att ge uttryck för hur svårt jag kan ha för dessa varelser då det ju i vårt samhälle inte är socialt accepterat att inte gilla barn, med förklaring att vi ju alla varit det och att vi därvidlag borde ha överseende. Nåväl. Efter att den unge mannen slutat skrika fick jag några minuters ro innan ett spädbarn på min andra sida även han satte igång att högljutt demonstrera exakt hur hemsk han fann världen vi lever i. Hans mor fann dock på råd då detta ägde rum precis som sällskapet de bägge var en del av var på väg att lämna cafét. Jag trodde att i samma stund som det skedde skulle jag kanske få den ro jag ändå behövde för att till fullo kunna njuta av mitt kaffe men då förvandlades cafét istället raskt till något som närmast kan liknas vid en fritidsgård då elva ynglingar i gymnasieålder trängde ihop sig vid bordet intill så till den grad att jag vänligt makade på mig för att samtliga av dem skulle få plats. Av de elva var det endast två som dristade sig till att köpa något, den ene en milkshake och den andre glass. Något som påkallade personalens uppmärksamhet då de kom fram för att fråga om någon fler tillhörande sällskapet ämnade inhandla något. Det var strax efter det som jag hörde en röst vid ett bord intill till sin vän på andra sidan mobiltelefonen säga att han befann sig på ett "barnvagnscafé". Fram till dess hade det bara slagit mig att där var många barn och att jag nog aldrig tänkt bevista stället igen. Men då han sa det gick det upp för mig att jag gjort ett ödesdigert misstag. Ett barnvagnscafé! När jag med bestämda steg lämnade lokalen muttrade jag för mig själv att det borde funnits ett anslag som informerade sådana som mig, som ännu inte hör min biologiska klocka klämta och därför inte finner den fröjd i små telingar som så många andra, till min stora förundran verkar göra.