Tillbaka på ruta ett

Jag försöker på intet sätt förringa Bobbys öde. Men som den stora mediakonsument jag är, så har jag under bara en vecka skummat igenom fyra krönikor som på ett eller annat sätt behandlar just Bobby och hur han togs av daga. Och nu gör jag ju det själv genom att skriva om hur folk skriver om det.

Samtidigt som det pratas om att en del detaljer är för brutala för att ens få förekomma i den bevakning som pågår medan andra tidningar helt ogenerat delger just nämnda detaljer. En intressant diskussion viktig inte minst för att just detaljer som dessa har en benägenhet att hämma läsarna och mer verkar för att locka läsare, inte för att bara rapportera om vad som hänt. Tänker man längre än så är det lite tragiskt på vilket sät somliga tidningar tagit tillfället i akt att utnyttja den råhet som omger fallet med Bobbys död. Och de tidningar som låter bli att rapportera om dem vet att när de gör omskrivningar som inte lika ärligt utan mer byråkratiskt beskriver skeendet har ständigt i sitt medvetande att de inte behöver säga rakt ut vad alla redan vet. De väljer andra ord bara för att de vet att läsarna redan vet detaljerna och på så sätt slipper de anta rollen av dem som för fram den hemska sanningen.

Men alla dessa krönikor, hur angelägna de än är, gör också mig som konsument så trött. Alla har något att tycka. Oftast tycker det dessutom samma sak, vilket dock inte hindrar landets redaktörer från att ta in krönikor som behandlar exakt samma ämne ur nästan exakt samma vinkel med skillnaden att de är skrivna av olika skribenter.Men risken med den här typen av rundgång där åsikter snurrar runt i en karusell av medier är att man blir mätt och till slut inte orkar ta in något om Bobby överhuvudtaget. Inte likgiltiga för vad som hänt Bobby, men trötta på att alla inget annat gör än bara tycker om honom. I sammanhang som dessa blir alla alltid lika indignerade och det pratas överallt om hur vi måste se barnen som far illa. Likväl, och jag försöker på intet sätt vara någon domedagsprofet, så kan man vara nästan säker på att det om ett år, tio år eller tjugo år kommer hända igen, och då kommer alla tänka på Bobby och så kommer parallerna dras mellan då och nu och prata om hur barn måste synas och vilket vi ansvar vi vuxna har. Och då är vi tillbaka ungefär där vi började. På ruta ett.