Ett par kinaskors död

Jag och kinaskor är snart ett minne blott. För snart tre veckor sedan köpte jag det för sommaren obligatoriska två praen i en ickenamngiven, dock säkert för många bekant butik på Drottninggatan. Jag prövade ut vad jag trodde var en lämplig storlek. Men när jag sedan söndagen som följde skulle ta en jungfrufärd i det ena paret så hann jag knappt till Cafe Dello Sport innan jag upptäckte att de spruckit i sömmarna.

Väl hemma igen lät ja dem ligga död på golvet i en vecka innan jag gjorde ett återbesök för att reklamera dem. Affärsbiträdet lät mig utan pardon ta ett nytt par men lät mig veta att han ofta rådgav sina kunder att köpa ett större par för att de kunde just spricka. Något han dock undlåtit sig meddela mig vid min tidigare besök. Och när jag kontrade med att mitt andra par faktikst inte gått sönder svarade han bara att det nog ändå var mig själv jag mest av allt jag kunde skylla.

Det nya paret nu på fötterna har hållit i sömmarna så här långt, utom den vänstra som vid ankelbandsfästet börjat ge upp. Mitt tålamod med dessa skodon är dock slut och jag kommer aldrig igen köpa skor av liknande slag. Som krona på verket ha det ena paret snart nog gjort sitt efter att jag för två dagar sen, utan att betänka det regn som fallti de senaste dagarna, tog på mig dem att promenera Popagandaområdet runt. Ett område som efter ihållande regn hunnit förvandlats till en lervälling jagpå flera år inte bekantat mig vidare med. Allt jag tänkte vid den första anblicken var att om jag mot förmodan skulle halkat och förstört hela min otufit för kvällen hade detta varit ett bevis för att ingen gud fanns, eller att denna då tyckte jag hade en läxa att lära.

Jag gav upp försöket att hålla dem rena men avundades den man som varit klok nog att slå in sina skor i plastpåsar. Ett alternativ som varit även mig värdigt hade jaghittat några som inte skar sig mot min gammelrosa jacka. Plastpåsarna han tejpat vid skorna påminde mig samtidigt om hurmin bror någon gång för snart tio sommrar sedan var tvungen att på ett liknande sätt slå in hela sitt högra ben i plastpåsar för att av vår far få dispans att ta ett dopp, då han blivit illa angripen av de för den finländska lappmarkens fauna så vanligt förekommande myggorna.

I min brors fall fungerade dock ej plastpåsarna och han nekades att bada. Ett beslut som möttes av stor klagan och gråt. Hade jag slagit in mina fötter i påsar hade jag mötts av inget annat än misstänksamma blickar, samt kanske av samförstånd av andra som gjort likadant.