Har serierna i DN flyttat till A-delen i alla upplagor eller bara i den på landet ( där jag är)? Hursom satte jag nästan min latte macchiato i halsen då jag inte hittade Rocky där han ju alltid funnits, som den ledfyr han är för mig genom livet, bara för att upptäcka att han, Nemi och Pondus( och namn och nytt) istället fanns i A-delen. Kanske inte en fullt lika stor skandal som att Jihde leder Idol, men likafullt en skandal.

Repeat after me

Gaaah! Jag blir verligen helt galen på dom här så kallade tv-kanalerna som mitt i pågående säsong börjar sända samma serie från början. Även om jag vet att det är det kanske tydligaste tecknet på att jag kollar alldeles för mycket på tv så tycker jag att det borde finnas någon slags rimlighet i det hela.

När det kommer till mästare i den här grenen så är jag inte sen att utlysa Tv 3 till kanalen som ändå tar priset. Jag blir lika glad varje gång jag ser att dom börjat sända Sex and the city för kanske femhundrade gången i ordningen. Men jag blir lika gråtmild då jag efter att äntligen ha kämpat mig igenom typ tusen dåliga avsnitt ( typ dom då temat blir alldeles för uppenbart eller Carrie pratar in i kameran) för att äntligen kunna se avsnitten som är värda mer än bara halvdan uppmärksamhet ( som dom då Charlotte får Princess Dandyridge, blir döpt, eller det då Harry friar) möts av beskedet att man beslutet att börja om från början. Man undrar why why why, men inser att det beror på att Tv 3 är en helt galet oprofesionell kanal som inte kollar upp reprisrättigheterna innan dom börjar visa en serie utan låter det komma som en glad överraskning för tittarna som följer serien istället. Samma sak har hänt TVÅ gånger med Cityakuten som sänds på vardagar 16.30. Men då har man, vilket väl får vara överraskande i sig, inte heller börjat om från början bägge gångerna utan den andra gången börjat om från typ säsong fyra. Vad gäller Cityakuten så visas den på söndagar också men då har serien så klart tagit sin början i en senare säsong.

Det är väl inte så konstigt att Tv 3 väljer att reprisera serier som Cityakuten och Sex and the city när de ändå varit så populära. Något måste dom väl fylla tablån med men nu börjar det här illvillga beteendet att börja om från början sprida sig vida över kabeltvnätet. Mtv, som de senaste veckorna sänt första säsongen av Dance life på lördagar har nu börjat sända nämnda serie från början. Det är väl för väl för en sån som mig som missat ett par avsnitt men det här gör Mtv lika mycket för att dom inget annat har att visa men också för att man haft helt galet tempo på serien första gången den visades i Norden. Om man sänder två avsnitt en gång i veckan är säsongen över på mindre än en månad, till skillnad från två månader om fallet varit att man sänt ett avsnitt i veckan. Jag förstår verkligen inte varför man stressar på det här sättet. Även om serien gått i ett någorlunda mänskligt tempo hade den fått konkurrera med annat, det finns väldigt mycket annat man kan se. Och just det talar för att det kanske hade varit smartare att inte stressa, då hade serien haft större chans att fånga upp tittare på vägen utan att de skulle tyckt att de gått miste om allt för mycket.

Jag fortsätter att irritera mig på min omgivning, det finns ju en uppsjö saker man kan reta sig på, det tar liksom aldrig slut. En sådan sak som bestämt vägrar sluta plåga mig är omgivningens nyttjande av vad som i folkmun kommit att kallas för crocs. Crocs har irriterat mig redan sen förra sommaren men nu har dom börjat leta sig närmare och närmare min närmiljö, från att tidigare kanske verkat i pereferin. Crocs är som en farsot som snabbt sprider sig och som tydligen vissa människor inte har vett att vaccinera sig med( med god smak då alltså) för så fort den där tingesten sitter på foten verkar folk rekaptitulera helt och bestämma sig för att köpa ett par i varje neonfärg som finns.

På min skala för exakt hur irriterande crocs faktiskt är så hamnar dom, i alla fall just nu, på min topp fem, om än inte för dagen. För dagen brukar min topp fem av saker att irritera mig på i första hand innehålla främst människor i tunnelbanan som går sakta på rullbandet mellan blå och röda/gröna linjen och sedan stannar precis där rullbandet tar slut, fascistföräldrar som först frågar vad deras ungar vill ha att fika men sedan nekar dem det dom vill ha och sedan köpa dem något helt annat för att på det sättet ge ungen en inbillad känsla av att de faktiskt fick bestämma själva, tanten på mitt gym som ligger i en fåtölj och stretchar varje fredag när vi ska ha spinning och som envisas med att vilja dra för gardinerna osv osv osv.
Men i största allmänhet så är crocsen där och fajtas med summan av kardemumman av alla idioter jag dagligen stöter på, alla idiotiska företeeleser som på alla möjliga sätt gör mitt liv så mycket jobbigare att leva. Och anledningen till att jag överhuvudtaget väljer att dela med mig av det här är så mycket enklare än vad man först kan tro. För att citera min mammas kommentar när hon första gången hörde Kens Mamma. " Bearbetning".

Jag såg för övrigt nämnda Ken på Debaser Medis i helgen och oavsett hur bra " spelningen" än var så kunde jag så klart inte gå därifrån utan att hitta något att irritera mig på. Inte så mycket Kens insats, som jag för övrigt tyckte var lysande, i synnerhet då hans kärleksförklaring till sin tilltänkta fru som nästan fick mig, och säkert någon annan i publiken, att vilja gråta, utan för att "konserten" var alldeles för kort, inte en minut längre än 30 minuter. Detta gör att i alla fall jag känner det nödvändigt att man från Sveriges förenade klubb och konsertarrangörer tar fram en minimistandard för vad som kan kallas konsert och för hur lång en spelning måste vara för att faktiskt kallas konsert. Kens "konsert" var snarare en klubbspelning men hur Sveriges förenade klubb och konsertarrangörer väljer att definera en klubbspelning återstår att se.

Någon gång i slutet av 80-talet kom ungdomsfilmen P.s sista sommaren. Och trots att min mamma strikt förbjöd mig att se den så gjorde jag det likväl hos mina ganska många år äldre kusiner. Mamma ville inte att jag skulle se filmen för att hon tyckte den var för våldsam. Det var i synnerhet en scen, där några raggare knullar på motorhuven av en bil mitt på en campingplats, som mamma ogillade alldeles särdeles mycket. Själv förstod jag inte alls mamma allvarsamma min när filmen kom på tal utan minns så här i efterhand filmen som en väldigt sorglig men framförallt fin film om vänskap och kärlek.

När jag i lördags såg P.s sista sommaren igen för första gången på närmare tjugo år så förvånas jag av att jag då kunde uppfatta filmen med sådant ljus trots dess mörka innehåll. Filmen slutar i tragik, om än i vissa bitar hoppfullt, men hur mitt yngre jag under alla dessa år bevarat filmen i så ljust minne är för mig en gåta.

Samma sak slår mig då jag återigen börjat följa Uppdrag mord, som nu visas på Kanal 9. Jag såg serien när den var på sluttampen för tio år sedan och tyckte då den var bländande. Men när jag för veckor sedan zappade förbi densamma så kände jag inte igen Yaphet som jag minns honom, jag har inget minne av att en Baldwinbrorsa var med, eller att den då, för tio år sedan andades tillnärmelsevis lika mycket 90-tal, som jag krasst kan konstatera att den gör nu.

Hur är detta möjligt? Hur kan jag så fullkomligt ha låtit mig själv viras in i dessa två stycken så till den milda grad att de totalt påverkat alla minnesbilder jag förknippar med dem? Jag gillar inte sättet det här tvingar mig att revidera min syn på inte bara P.s sista sommaren och Uppdrag mord men om möjligt allt jag någonsin sett, hört eller läst, samtidigt som just den insikten har sått ett frö i någon del av mig som viskar om att det aldrig är försent att ändra sig. Det här skakar om mig för att jag är en i så många avseenden minst sagt kompromisslös människa. Att ändra sig är i mina ögon detsamma som att i någon mening medge att man haft fel och jag hatar att ha fel. Jag har ju alltid rätt!

Så. Vilken av alla dessa tv-läkare, vars öden jag med stor spänning följer varje vecka, skulle jag helst vilja var min egen ?

GregoryPratt gör mig knäsvag men jag skulle förmodligen helt tappa talförmågan, vilket skulle förvärra vår läkare-patient relation. Jag kan inte ens precisera en end anledning till varför Pratt gör mig andäktig för orsakerna är så många. Han är realist, idealista med ett ädelt hjärta. Och så är han så betagande. Självsäkerheten och kaxigheten gör väl sitt till. Han har bara för mycket av det jag vill ha i en man för att orden ska räcka till.

Alex Karev är också snygg, självsäker och kaxig på ett sätt som hos amerikanska killar är förlåtande men hos svenska killar odräggligt ( är samma anledning har jag fullt huvudstupa för Logan i Gilmore Girls och Lucas i One three hill).

Men just att är så självsäker och total oinetresserad av något annat än patientens hälsa talar till hans födel. Sen är han brutalt ärlig utan att för den skull bli totalt känslokall, som en annan doktor Robert Romano ( elak kirurg på Cityakuten som blev dödad av en helikopter).

Visst. Skulle jag komma in halvt död efter ha mosats av en lyftkran eller med en skottskada av vilket slag som helst skulle jag nog inte ha tid att bry mig om vem som var läkare bara personen ifråga var en bra läkare, med pondus och självsäkerhet. Och de flesta läkarna som jag frenetiskt följer av bra läkare, det är som privatpersoner deras etik och moral må svikta, deras missbruksproblem påverkar sällan arbetet de utför.

Ändå, skulle jag nog önska mig Susan Lewis eller Luka Kovac. Susan för at hon månar om att just nå fram till sina patienter, Kovac för att han inte ger upp så lätt och inte hller drar sig för att ta till oväntade, kanske oprövade lösningar. Han vågar lita på sin magkänsla och på att den kan leda honom rätt.

Little Brittain

Jag känner mig som den största kverulanten i Sverige nu, i synnerhet eftersom jag aldrig slutar tjata om det här men jag kommer inte bli nöjd förrän Svt lärt sig målgruppstänk. Little Brittain sänds nu 21.30 på fredagar i Svt. Det retar mig att jag måste stanna hemma till klockan 22.00 en fredagkväll för att få se det roligaste som svensk television har att erbjuda för tillfället.

Vad ska jag ta mig till ? Jag vill se programmet typ onsdag 21.30 eller i stort sett vilken annan dag som helst 21.30 utom fredag eller lördag. Och jag vill slippa hyra hela säsongen för hela poängen med en serie som Little Brittain är att den är lagom i små doser. Snälla Svt, tänk om.

Bäst just nu :

Virgin Diaries.

Egentligen borde jag skrivit om Virgin Diaries för minst två veckor sen, när MTV började visa det. Men det är fortfarande något av det bästa som visas för tillfället. Och rullar på om igen fast man redan hunnit visa alla avsnitt en gång.

Ett gäng tidningar, som desperat försöker väcka debatt bara för att locka läsare, förfasade sig över ungdomarnas moraliksa förfall. Vad som är nytt förstår jag egentligen inte. Virgin Diaries är bara en snyggare, twistad, mer välproducerad version av Svt:s nu insomnade ungdomsprogram P. S. P. S som mot slutet helt tappade konceptet och verkligen självdog. Hade man haft vett att håll sig till videodagböckerna hade Virgin Diaries aldrig dykt upp i rutan.

Som samtidsmarkör ( jag vet, ett uttjatat ord men jag älskar det) är Virgin Diaries oöverträffat. Äktheten är främst vad som skapar seriens trovärdighet. Ska man ha några invändningar så är det att programmet är lika heteronormativt som så många andra liknande program. Jag tänker främst på Dismissed och Roomraiders som gått på Mtv i flera år men som aldrig haft några homo eller bisexuella deltagare. Först nu har Mtv vaknat och gjort ett program just för den här gruppen, Next. Bättre sent än aldrig får man förmoda.Men att inte slås av tanken att bara låta gruppen delta på samma premisser som alla andra och inte bara glömma bort dem för att sedan ge dem ett eget program som plåster på såren är allt bra korkat.

Programmet får mig att sakna Bullen, Vera, Känsligt läge och alla andra relationsprogram Svt visat, som på ett eller annat sätt vänt sig till unga människor. Men att behöva nöja sig med Virgin Diaries är inget jag lider av.

Min favorit julkalender genom alla tider är Trolltider. Trolltider är också en av de kalendrar som sänts två gånger. Jag gillade Trolltider för att dom bodde i en stubbe och sov i en tändsticksask. Av samma anledning som jag gillar Nils Karlsson Pyssling. När allt är väldigt väldigt stort och karaktärerna är väldigt väldigt små så känner man sig som barn inte lika liten.

Årets julkalender är bra av helt andra anledningar. Till att börja med har man lyckats få till en drömsk och väldigt sagolik stämning men med tydlig verklighetsförankring. Precis som i Harry Potter. Även om LasseMajas detektivbyrå inte är lika påkostad så är den hiskeligt välgjord och vaggar in mig i en mycket mysig stämning.

Att författaren ändå låtit sig inspireras av Rowlings förlaga är väl kanske inte att säga alltför mycket. Men övertydligheten är väldigt mycket större. Som det ska vara, i synnerhet i en julkalender. Därför njuter jag av att rollkaraktärerna heter saker som Dino Panini ( jobbar som barista på cafét men ska spela Josef i julspelet som blivit en musikal), Steve Marsaan ( äger nyss nämnd café som han rånade och åkte fast), Mohammed Karat( som äger den rånade guldsmedsbutiken) . Mohammed Karat är favoriten hittils, det är så klockrent! Att sen scenografin och kostymen för samtliga av dessa karaktärer är så typisk är också helt underbart. Journalisten i Valleby har så klart basker, leopardmönstrad cape och leopardmönstrat anteckningsblock. Vad hon heter har jag inte lyckats lista ut än.

Bingo Royale är vad som ska få ungdomar att hitta tillbaka till Svt. Eller ? Jag får intrycket att man tänkt sig programmet som en del av förfesten. Vilket kanske kan funka. Kanske är det som lätt påverkad man har störst möjlighet att se programmet som det minsta underhållande. Vid sina fulla vätskors bruk får man ett lätt epilepsianfall av att inte veta vad som kommer hända näst.

Mona Seilitz är precis den typ av tjej min pappa skulle gilla; söt, rolig och till synes ofattbart pantad. Men det enda jag tänker på när jag ser Monas ystra uppenbarelse är hur synd det är om henne som blev lämnad till förmån för Lisa Ekdahl ( Emmas Värld 2005, Mona pratade ut mot att få en sholcharter till Kanarieholmarna). Stackars Mona!

En annan sak som jag upprörs över är de spetsfundigt dåliga priserna, det ironiska i att låta en grillmeny utgöra luckorna, och att varje avsnitt konsekvent försöker tvingaen arm liten hamster vara en del av utlottandet av en skrotbil.

Det håller inte. Spetsfundigheten känns krstad och utstuderad och jag blir galen av kaoset som spektaklet utspelas i, det känns som om man är hemma hos skrotnisse!

Så jävla svårt kan det väl ändå inte vara ? Uppenbarligen är det just det.

Min pappa är besviken över att så få kommenterar mina inlägg här. Men jag upptäckte häromdagen när jag läste gamla inlägg att ett visst inlägg genererat hela tre kommentarer. Tydligen har Erik Segerstedt en egen armé av fans som ser det som sitt uppdrag att dra fram på internet och utan urskiljning försöka slå ner alla som vågar sig på att på vad som kan tyckas vara sakliga grunder, kritisera nämnde Idoldeltagare. Själv tycker jag mest att det är lite gulligt.

Kate Harper är säkerhetsrådgivare åt president Jeb Bartlet. Spelad av Mary McCormack. Som också spelar Debbie, biståndsarbetare i Cityakuten. I kvällens avsnitt av Vita Huset rådgav Kate Harper CJ om läget i Darfur, ett IDP läger i Sudan. Darfur är också platsen där biståndsarbetaren Debbie just för tillfället uppehåller sig, hon har som bäst en konfliktfyllt förhållande till en stilig läkare och håller med jämna mellanrum yogapass i lägret. Jag tyckte det var rätt intressant, men det var jag väl den enda som gjorde. Men har det någon gång hänt att två serier som korsar varandra, vilket har varit fallet med exempelvis fallet med Cityakuten och Tredje Skiftet, att en skådespelare haft olika karaktärer i de olika serierna? Ponera att Vita huset skulle skicka Kate Harper för att kolla läget i Darfur och hon skulle träffa Carter. Vad skulle dom förklara Debbies frånvaro med ? Eller vid Debbies närvaro förklara hennes likheter med Kate Harper?

Sent om sider har jag börjat följa Seinfeld, det går strax före läggdags på Kanal 5. Det är kul men framförallt är det intressant att försöka lista ut var man känner igen gästskådespelarna ifrån. Säsongen som just nu rullar för fullt är tretton år gammal och följdaktligen är alla tretton år yngre än sina nuvarande tv- jag.
Men so far har jag lyckats identifiera Jennifer Coolidge som en av Jerrys tjejer, hon spelade massös och vägrade massera Jerry. Minst lika snygg som nu men spelade inte över lika mycket i rollen som massöskan som hon gör i rollen som Joeys agent. En annan som också spelat en av Jerrys flickvänner är Marlee Matlin, mer känd som den döve opinionsmätaren Joey Lucas i Vita huset. I Seinfeld fick hon i uppdrag av George att läsa läpparna av en tjej som dumpat honom. Vilket slutade med att alla ville låna henne för att läsa läppar. Lisa Edelstein, som i Seinfeld spelar en tjej som George dejtar, kan man oftast se i House Md där hon spelar Lisa Cuddy. Edelstein har för övrigt också spelat i Vita huset, då som escortflickan som höll på att förstöra Sam Seaborns karriär.

När jag var liten brukade min pappa oroa sig för att jag kollade för mycket på tv. I ett försök att stävja det införde han en rigid ransonering av tv-tittandet. En ransonering som ledde till gråt och tandagnisslan. Helst skulle han väl ha sett att jag inte tittat på tv alls men när han förstod att det otänkbart, såvida han inte helt kastade ut tv:n helt och hållet, tyckte han att två timmar om dagen var ett rimligt dagligt intag. Men jag tror att oavsett var min far satt sin gräns skulle jag ändå ha känt att bara en halvtimme mer skulle göra stor skillnad. För det var aldrig tillräckligt. Ransonen räckte inte till. Det enda som kunde räcka till var friheten att få se allt man ville se.

Som det funkade då, 1990 på Nyckelgatan i Skellefteå, ville pappa att vi långt innan bestämde oss för vad vi skulle se och mellan vilka tider. Jag tror att pappa mer la förslag på ransonering för att göra mig och min bror uppmärksamma på att vi tittade för mycket på tv, och hoppades väl att det skulle räcka för att få oss att titta mindre. Det kanske inte lyckades då men idag förebrår jag ständigt mig själv inte så mycket för att jag kollar för mycket, för det är en i mitt tycke underlig anklagelse, men för att jag kollar på fel program. Som om jag de facto hade en ranson men den bara får fyllas av ra program. När den fylls av skit, eller att jag låter tv:n stå på ch sen så klar fastar framför förlamande saker som Beauty and the geek, då fylls jag av skam och skuld. Jag som någon borde veta bättre. Programmet kommer bara att provocera mig med sitt banala upplägg. Jag kollar väl på det lika mycket för att få just det bekräftat men det svider så illa.

Kollar jag för mycket på tv? I förhållande till vaddå? Är jag tv- narkoman? Jag blir lika skamsen varje gång jag inser att en tvfri dag, eller för den delen vecka, inte finns på kartan. Det skulle göra mitt liv så tomt och innehållslöst! Jag skulle väl vänja mig och f fasligt mycket mer gjort men när veckan var över skulle jag ha timtal att ta igen och bara titta dubbelt så mycket. Vad skulle det då vara till för nytta än som ett prov för att se om jag klarar av det ?

Berättarröster- eller varför jag slutade kolla på Desperate Housewifes

Jag undrar alltid vem rösten berättar allt för. Marie- Alice Young i Desperate Housewifes ledsagar oss på Wisteria Lane från den andra sidan. Men i hennes fall, vilket Desperate Housewifes delar med sin bolagssyster Greys Anatomy där huvudpersonen Meredith berättar allt som kan ha undgått tittarna, är problemet att hennes berättande lika mycket har till uppgift att förklara precis allt för tittaren. Det är nästan som om skaparna tror att beskådaren är för korkad för att tänka själv. För att vara så korkade borde de rimligtvis inte kunna slå på tv:n själva.

Berättarrösterna och det för bägge serierna identiska upplägget med teman som på något sätt gestaltas i seriernas alla karaktärer är väldigt tråkigt. Av vad som verkar vara en slump gestaltas ett prblem, ett fenomen, en känsla i den som serien väljer att följa. Okej om det var EN serie som valde det här greppet. Men när det är två som så hårt följer exakt samma årt uppsatta mallar blir det outsägligt tråkigt. Det blir sällan särskilt överraskande. Redan innan Marie – Alice eller Meredith valt att presentera ämnet sitter man och försöker gissa hur det kommer gestaltas för de fem huvudpersonerna. Jag är övertygad om att det finns ett sätt att använda idén om teman utan att man som tittaren redan innan förtexterna räkna ut hur det kommer att sluta. Jag väntar på att få se den förverkligad.

Sen till berättarrösten till Veronica Mars. Det låter mer som en dagbok men då en väldigt torr dagbok som väljer en att läsa väldigt mycket mellan raderna. Hon lämnar allt åt tittarna själva vilket för det mesta är en rolig utmaning. Men med tempot som serien håller också kan leda till total utmattning.

Berättarrösten är för övrigt en av de svagaste punkterna i Kitchen confidential. Jag kan i Kitchen confidentials fall förstå att huvudpersonen kanske sitter och blir intervjuad eller skriver sina memoarer. Men jag vägrar tro att någon i verkligheten ser lika många samband och metaforer för saker och ting som man för jämnan verkar göra i drömfabriken.

Vill man skapa förtrolighet så förstår jag varför man väljer en berättarröst. Men om man gör det finns det en poäng i att gör det snyggt och välgjort. Annars försvinner just den där förtroligheten och trovärdigheten man försöker bygga. Framförallt när man hör på rösten att vad den säger är något väldigt många vill höra. Vad personen säger ska snarare vara en hemlighet, en hemlighet mellan berättaren och tittaren.

Jag avskyr sättet som Tv 6 slarvar bort den helt underbara komediserien Kitchen Confidential på. Serien håller minst samma klass som Entourage och delar för övrigt många beröringspunkter med just den samma. Men Tv 6 har valt att sända den här gobiten halv tre på söndagar. Det här är det yttersta beviset för att Tv 6 inte har något intresse alls för sina inköp. Inget dom visar just nu är ens tillnärmelsevis lika bra som KC så hur man tänker är helt beyond me.

Jag tycker sånt här synd och sorgligt. För det är en bra och mycket sevärd serie. Dialogen är kvick, karaktärerna underhållande och handlingen intressant även om man inte har förflutet i branschen. Kanhända blir den lite roligare, träffsäkerheten blir mer uppenbar och igenkänningsfaktorn större.


Men ändå! Hur kan dom göra så här? Jag fattar verkligen inte. Eller så underskattar jag folks tv- tittande fullkomligt. Kanske vet folket på Tv 6 mer om målgruppens söndagsvanor än jag. Som att den inget annat gör en söndagseftermiddag än lär känna livet bakom luckan bättre.

Anthony Bourdains bok med samma namn som serien bygger på är en av de bättre jag läst. Som porr för den som vill veta allt om allt man egentligen inte vill veta något om. Jag har gjort resan som diskplockare till diskare till runner till servitris och skrattade mig skadad av alla de öknamn de livegna i disken får, lödderkusk som jag är.

I serien har Anthony bytt namn till Jack och får som en glad överraskning med lite hjälp från sin flyende flickvän, för övrigt spelad av Lydia från Less then perfect, anställning som köksmästare på den nya krogen Nolita. Detta efter att han varit som spårlöst försvunnen från NY gastronomin i tre år, på grund av rehabilitering. Med en ny krog i sina händer är det hans uppdrag att få krogen att bli det nya heta stället. Vilket så klart blir fallet. Så klart behöver han hjälp och får så av en trio som alla är minst sagt galet excentriska, precis som kockar är och ska vara. Lägg till en frånvarande ägare, en iqbefriad men söt värdinna, en servitris helt utan serviceskills och en glad bög och du har serien i ett litet nötskal.

Efter att jag sett första avsnittet trodde jag serien skulle fastna i fällan att bara upprepa sig själv. Men istället har den varje gång förvånande nog lyckats överraska mig. Nya konflikter gör att jag inte tröttnar och med persongalleriet i köket verkar det som om man har en uppsjö möjliga historier. Av det jag sett har långt har inget känts tråkigt, snarare bara väldigt lagom underhållande för att vara vad det är. En kitchenncomedy.

Ekot rapporterar om att desperata elkunder i Jämtland börjat röja upp på egen hand. Något som är direkt livsfarligt. Säger Sven - Erik Trulsson. Jaha du Sven-Erik. Att folk är beredda att offra sina liv för att få el igen visar ju just på er egen handlingsförlamning. Att du säger att ni gör allt ni kan är i sammanhanget är ganska skrattretande eftersom att kunderna tagit saken i egna händer ganska tydligt illustrera att ni inte alls gör tillräckligt för om ni verkligen gjorde det så skulle inte folk springa runt och röja upp i skogen på egen hand.

Sen undrar jag. Oavsett hur mycket det än snöar så finns det gränser för hur mycket snö som kan falla på hur kort tid. Alltså borde en observant människa kunna titta ut genom fönstret och konstatera att det snöar och sen dra sina egna slutsatser. Och inte efter att det snöat en meter säga att läget är lite risigt och att man gör allt man kan. Eller är ni optimister som tror att det kanske bara är ett lite smågulligt snötäcke som kommer rama in Jämtland i ett vackert snölandskap ? Tänk om.

Buttra britter

Jag är väl som vanligt den sista att upptäcka det men det känns som om tv-världen försöker kanalisera all sin ilska mot britter genom att varje chans de får placera en elak britt i en jurystol. Började det med Simon Cowell i Idol? För kollar man nu känns det som om det inte går att ha en talangjakt utan att en britt, hur glad i artisten ifråga han eller hon verkar vara, bara måste ösa ur sig dynga om hårfärg, frisyr, vikt, kroppsform, klädval, sminking. Nigel Lithgow tillhör kanske dem som är lite mer saklig i sin kritik í det att han allt som oftast faktiskt håller sig till att kommentera dansen. Men det hindrar honom ändå inte från att påpeka exakt hur dåliga dansare dom är. I de att dom saknar talang, styrka, kropp, utstrålning, ja kort sagt alla förutsättningar som krävs för att bli en dansare. Och avslutar med att scenen gråter av att behöva ha en så dålig dansare klampandes scenen fram. När nu Bianca Ryan fått sitt monstruösa genombrott över världen kunde jag givetvis inte undgå att lägga märke till hur hon, efter att ha fått ta emot stående ovationer från Brandy, hört David Haselhoffs beröm drukna i alla applåder, ändå måste möta på kritik från den sure britten Piers Morgan som trodde att om hon bara bytte frisyr och kläder så kanske hon kunde nå en viss framgång. Simon Cowell tar ändå priset när det kommer till den buttraste av britter. Han drar sig inte för att, om han möter på delade meningar till vad han tycker, faktiskt dra in hela familjen i det hela. Han förolämpar mammor, pappor, farmödrar, mostrar, katter och hundar. Han är ursinningslös. Visst tycker man synd om merparten av de stackare som råkar på hans vassa tunga men den som varken har talang eller vett att ta åt sig av kritiken, den får faktiskt skylla sig själv.

Mr Romance vs Människornas stad 0-1

Jag trodde botten var nådd när Kanal 5 visade dokusåpan som gick ut på att en tjej skulle åka på westernsafari med tio killar och lista ut vem av dem som var straight nog för att få henne. Och killstackarna, som några av dem var gay, skulle göra sitt bästa för att spela straighta. Än värre påfund finns dock då nu Kanal 5 ikväll i Fotbollsfruars frånvaro visade första avsnittet av Mr Romance. Trots att jag lovat mig själv att inte ägna dyngan så mycket som en sekund av min dyrbara tid så sitter jag ändå där och tittar på skiten. Bara i korta fragment, men fragment tillräckligt långa för att jag för vad som kan vara all evig framtid kommer hålla mig borta från allt vad amerikanska dokusåpor vill säga. Serien var helt gräslig. Det enda som skulle kunna ha något som helst underhållningsvärde skulle vara exakt hur jäkla fånig serien är och exakt hur jäkla tillgjorda, ytliga och intelligensbefriande deltagarna är. Det och de få sekunder som Mr Romance himself, Fabio, syns i bild. Hans engelska är fortfarande så där men han lever sannerligen upp till mytbilden av sig själv. Även om han är långt ifrån min typ.

Så mycket roligare då att se den brasilianska serien Människornas stad. Den är varken fånig eller ytlig. Den är levande och intensiv och charmig! Så klart lever den inte upp till föregångaren Guds stad men det hade man kanske inte kunnat vänta sig av en serie som inte ens har en tiondel av budgeten som filmen hade. Baile funken gör mig galen och höstens danskurs ligger alldeles för långt fram i tiden. Att serien visas så här på sommaren kanske bara är för väl, annars skulle jag avundas dem alldeles för mycket. Men att visa den så sent är fortfarande oförståeligt då jag tycker att serien bär alla drag av en ungdomsserie. Eller vad SVT väljer att "ungt tilltal". Men så har ju jag ingen som helst förståelse för tablåläggare av idag, och kommer väl aldrig ha antar jag.

På tv igår

Biblioteket i Solna är allför generösa som låter sina låntagare under sommaren låna hem hela tre filmer i en vecka till det facila priset av 50 kronor. Att dom sedan inte har växel på en femhundring är en helt annan femma.

Följdaktligen har jag nappat på erbjudandet och den föregående veckan så jag De barbariska invasionerna, Saved och Gitarrmongot. Först ut den här veckan blev den franska feelgoodrullen Gosskören.

Filmen är som utlovat franskt charmig i sitt tilltal.Och om syftet vore att bli som betagen av fransk efterkrigstid i en nyans av gråbeige så funkar filmen utmärkt. Rollprestationen är bra, i synnerhet från de unga pojkarna som inte bara agerar bra utan också sjunger ljuvligt. Att sedan herrn som spelar rektorn Ranchin spelar över till den grad att han helt mister sin trovärdighet, är bara att beklaga.

Ändå är filmen i min smak kanske för mysig, för förutsägbar och charmig.Men jag kanske bara är bitter över att jag kan vara så lätt att förföra.

Men en sak som tål att påpekas är att det för mig framstår som helt obegripligt hur kören under sina övningar i klassrummet kan ackompanjeras av så väl stråkar som blås då det senare görs en sådan poäng av att kören från hjälp på piano av, även han överspelande, matematikläraren.

Men som ett sött piler att muntra upp sig själv med en kväll då man är trött på allt annat fungerar Gosskören utmärkt.

Tidigare har jag ondgjort mig över elaka tablåläggare som verkar sakna verklighetsförklarin och inte har vett att målgruppsanpassa sändningstiden. Så nu igen. Kanal 5 har av anledningar som uppgår mitt förstånd valt att, för det första börja visa Rome mitt i högsommaren och, för det andra, göra så klockan 21.00 på fredagar.
Så som serien hajpats har jag sett fram emot den länge men då ju sommarkvällen med dans och vin lockat mer har jag missat de första två avsnitten. Det första som jag såg igår var väl som väntat välproducerat. Men frågar jag mig, hur kommer det sig att man så tydlig känner att man måste markera Servilias tjänarinnas invandrarskap med bruten engelska då ju ingen i romarriket väl pratade den brittiska engelska som de övriga i serien talar?

Jag har inte helt gett upp på serien, speciellt inte då det dödades i avsnittet och jag så klart vill veta om /hur de skyldiga ska komma undan med det hela. Dessutom har dom så roliga namn. Pullo. Två stavelser som tillsammans skapar mer skratt än mina två till efternamn. Nu förstår jag äntligen vad det är som har varit så roligt i alla dessa år.

Sist igår slökollade jag 28 dagar senare på Tv6. Jag är glad att jag inte såg den på bio för kvalitén var emellanåt sviktande. Dock spännande och läskig och ändå lite smart. Efter att ha läst några av Garlands böcker tycker jag mig känna igen en del grepp han tar.

I vissa delar är den vidrig men det är imponernade verk att få London att verka så folktomt och att sminka det stora antalet statister måste ha varit ett hundgöra.

Jag skäms men i en plundringsscen kommer jag på mig själv med att tänka tanken att det måste vara det roligaste med att vara jagad av zombies. Utan att tänka att just plundringen inte på något sätt överväger skräcken i att vara jagad av blodsugande kräk.

I en paus av Rome flimmrar trailern till den säkert sevärda miniserien "Sex,lies & obsessions" förbi och jag ser den heta Lisa Rinna. Och så Harry Hamlin. varför känns det som om det borde finnas en förklaring till att dom tillsammans spelar in produktion efter produktion? Ja, kanske för att dom är gifta. Sen hur dom lyckas sälja in att dom därför måste vara gifta även i de serier de gör tillsammans ( de spelar makarna Echolls i VM) är beyond me.

Den bästa av mödrar

Igår var det Mors dag. Två opublicerade inlägg vittnar om svårigheterna att kunna göra min mamma rättivsa i något slags hyllning. Det tog en dags funderingar innan jag insåg vad som skulle vara det rätta.

Jag gav mig själv utmaningen att försöka hitta en tv-mamma minst lika god som min egen men har bara mött bevikelse efter besvikelse. Visst är det tur att verkligheten överträffar dikten! För mammorna på tv har alla slags bekymmer, bekymmer som nästan alltid gör dem till sämre mammor än vad de skulle vilja vara. Jag tänker framför allt på Christin Lahti i Bobby & Jack. Hon saknar förmågan att leva upp till bilden av hur en bra mamma ska vara för att hon ständigt påminns av sina bägge söner om vilken dålig mor hon är, och vilka dåliga val hon gjort. Eller för den delen mamman i Sjunde himlen. Inte bara är hon en god hustru, en underbar dotter och syster. Hennes sju mer eller mindre regerliga barn vittnar om en helt makalös förmåga att uppfostra barn till goda kristna. Även om barnen emellanåt beger sig ut på egna äventyr så är Annie Camden tvmammornas svar på MacGyver och kan göra en balklänning av en kökshandduk. Inte tröttnar hon hellre på att ständigt förmana sina barn. Men hon skulle inte kunna vara mamma åt mig.

En som dock gärna skulle kunna få pröva är en blåhårig mamma från Springfield. Marge Simpson påminner med sitt sunda bondförnuft om min egen mamma. Hon kan leva med att Bart är busig, Homer lat och ser Lisas potential men ställer inga krav. Viktigast av allt är nog att hon aldrig kommer sluta älska sina barn, oavsett vad de att gör av sina liv. Precis som min egen mamma. Med den skillnaden att min mamma faktiskt finns i verkligheten.