Buttra britter

Jag är väl som vanligt den sista att upptäcka det men det känns som om tv-världen försöker kanalisera all sin ilska mot britter genom att varje chans de får placera en elak britt i en jurystol. Började det med Simon Cowell i Idol? För kollar man nu känns det som om det inte går att ha en talangjakt utan att en britt, hur glad i artisten ifråga han eller hon verkar vara, bara måste ösa ur sig dynga om hårfärg, frisyr, vikt, kroppsform, klädval, sminking. Nigel Lithgow tillhör kanske dem som är lite mer saklig i sin kritik í det att han allt som oftast faktiskt håller sig till att kommentera dansen. Men det hindrar honom ändå inte från att påpeka exakt hur dåliga dansare dom är. I de att dom saknar talang, styrka, kropp, utstrålning, ja kort sagt alla förutsättningar som krävs för att bli en dansare. Och avslutar med att scenen gråter av att behöva ha en så dålig dansare klampandes scenen fram. När nu Bianca Ryan fått sitt monstruösa genombrott över världen kunde jag givetvis inte undgå att lägga märke till hur hon, efter att ha fått ta emot stående ovationer från Brandy, hört David Haselhoffs beröm drukna i alla applåder, ändå måste möta på kritik från den sure britten Piers Morgan som trodde att om hon bara bytte frisyr och kläder så kanske hon kunde nå en viss framgång. Simon Cowell tar ändå priset när det kommer till den buttraste av britter. Han drar sig inte för att, om han möter på delade meningar till vad han tycker, faktiskt dra in hela familjen i det hela. Han förolämpar mammor, pappor, farmödrar, mostrar, katter och hundar. Han är ursinningslös. Visst tycker man synd om merparten av de stackare som råkar på hans vassa tunga men den som varken har talang eller vett att ta åt sig av kritiken, den får faktiskt skylla sig själv.