Singeltv - på lek eller på allvar ?

I Stockholms tunnelbana föreslår nu Föreningsparbanken att alla Stockholms ensamboende ska ta plats i den främre vagnen. Idén om att på så sätt utnyttja de kollektiva kommunikationsmedlen för att möta sin livspartner har banken lånat från NY där fenomenet uppges ha blivit en succé för snart fyra år sedan. Stockholm borde så klart inte vara sämre tycker banken kan man läsa i Metro. Där står också att Stockholm är världens singeltätaste stad. Jovisst, men det betyder inte, vilket somliga kanske är korkade nog att tro, att vi har flest singlar i världen. Det skulle väl kunna vara Tokyo antar jag.

Men överlag har hetsen kring att flörta, dejta och så smånigom bli ihop med någon vuxit sig allt starkare bara de senaste två åren. Kanske märker jag som singel i storstan av det mer, här anordnas speedejting, singelkryssningar, dejtingmiddagar etc etc. Som om man automatiskt blir lyckligare av att träffa någon.Så är ju trots allt inte alltid fallet.

Tv 4 kanske var något före sin tid då det för mer än tre år sedan visade Singel, programmet där Christine Meltzer sprang runt på Sveriges alla mellanstora städers gågator och hjälpte (stjälpte?) singlar att hitta någon det kunde genomlida en lagom pinsam dejt i dåligt belyst krogmiljö med.

I höst kommer Tv 3 sända en alldeles egen variant av den sedan tidigare så välbekanta Vem tar vem som gick i min barndom. LillBabs var den som då lät tre singlar bli utfrågade av en fjärde som satt avskild av en liten vägg. I den nu upphottade versionen är Josefin Craaford den som ledsagar deltagarna där en väljs ut att bli den utfrågandes dejt. Av det lilla jag har sett kan det här nog inte bli annat en kavalkad av pinsamheter då en första killen på största allvar säger sig inte ha något emot silikonbröst, gillar bröst och rumpa och frågar sina dejtingalternativ om dom skulle kunna överväga att operera sina bröst för hans skull. Säkert har dom valt en kille som han bara för att provocera och uppenbarligen lyckas dom för det var inte bara jag som skakade på huvudet av skepsis och illa dolt förakt. Fling kan väl säkert locka en del tittare men det är alldeles för lättuggat för min smak. En sak som dock slagit mig sedan jag sett en snutt men också trailern för Fling är hur heteronormativt det är. Varför vågar dom inte vara lite nydanande och låta även flator och bögar hitta varandra i tv? Det är ett program jag skulle titta på.

Ett annat program på samma tema är Singelcoacherna som också kommer sändas i Tv 3 i höst. Inriktningen är dock en helt annan. Här ska två livsstilscoacher lära en singel att inte begränsa sig utan ta vara på livet nu istället för att vänta på lycka i framtiden. Singlarna får också hjälp med stil och självförtroende för att sedan få sätta sina nyvunna erfarenheter på prov. Hur det kommer att gå återstår bara att se.

Med alla dessa program i komersiell tv så måste ju SVT svara med något. Men då det ju är minst femton år sedan LillBabs ledde Vem tar vem så skulle nog SVT inte ens överväga att följa trenden av singeltv med ett lekprogram. Istället befäster man sin roll som seriositetens högborg och inledde i torsdags en åtta delar lång dokumentärserie på temat kärlek. Och självklart tar sig serien sin början i Dejtingdjungeln, som också är namnet på den första dokumentärfilmen. Som dokumentär var den fin och förmedlade vad jag tror att regissören ville förmedla. Den hopplöshet, missmod, förhoppning och likgiltighet som singlarna i filmen känner känns äkta. Och skönast är att de så väl i mina ögon representerar en helt annan bild av singeln än den man kommer få se i Fling. Inte lika piffiga, men väldigt mycket mer mänskliga.

Med lika många regissörer som avsnitt ser jag fram emot en serie som kommer täcka alla aspekter av kärlek och tvåsamhet. Just att det är åtta filmer av åtta olika filmskapare är en styrka som lätt kan bli en svaghet om kvalitén visar sig skifta alltför mycket från film till film.

Dejtingdjungel går i repris på söndag 23.45 i SVT 2 eller så kan man se den och de andra filmerna på SVT:s webbplats.