I highschoolfilmernas förlovade land ( Spoilervarning för John Tucker must die)

Redan under trailern ojjar jag mig över hur man fått skådisar från GG, DH, One Three Hill och min alltimefavourite American Dreams att förenas i årets amerikanska highschoolkomedi. Sen börjar en välbekant orgel ljuda i bakgrunden och jag drar slutsatsen att de trettio sekunder Caesars Palace hörs är nog för att killarna i bandet ska klara sig något år eller så.


Hunken Jesse Metcalfe spelar basketkillen John Tucker som istället för att bedra sina tjejer lika gärna skulle kunna söka sig till mindre nogräknade sekter utanför Salt Lake City för att praktisera mångifte.

Inledningen är Caesars Palace till trots för snabbt avklarad. Den tar ingen ansats som annars är brukligt utan kastar in en i handlingen men det är ändå okej.

I övrigt lever filmen väl upp till alla de förväntningar man kan ha på en highschoolfilm. Den kvinnliga jympaläraren är barsk som hon alltid ska vara medan hennes manliga kollega är härdad. ( Tänk Clueless, Grease).

Skolan är dock för snygg för att vara verklig, och då menar jag till interiören och utformningen. Självklart förstår man så snart huvudpersonen Kate träffar musiknörden Scott varåt det barkar hän men innan man kan komma dit måste man gå enlång omväg med hämnd och intriger som huvudingredienser.

Kate blir sättet att komma åt John på. Det är sött och bitvis roligt och jag önskar att jag inte skrattade så när John får ett känsloutbrott på basketplanen efter att ha fått proteinpulvret utblandat med östrogen för det är egentligen inte kul, bara en drift med kvinnligheten, eller vad som anses vara kvinnligheten. Ändå gör jag det.

Roligast är ändå när John frågar sin bror Scott vad Kate är för tjej och får till svara att hon är rätt djup, en sån som letar reda på obskyra podcasts, läser Dave Eggers och lyssnar på Elvis Costello. Americas deifintion på tonårisk djuphet mina vänner.

Det är befriande att få se en svart tjej ta lite mer plats än bara som undanskymd biroll ( tänkt Biancas kompis i 10 orsaker att hata dig, hon är till råga på allt också filmens bitch!)Men Ashantis karaktär är så klart hejaklacksledaren som knycker på nacken och är ghetto ! Och nej, jag kommer inte vara nöjd förrän man slutar bekräfta fördomar om personer snarare och istället väljer att utmana folks förställningar. Tills vi gör det kommer finnar fortsätta representeras av den arbetslösa, alkoholiserade ensamstående mamman som bara pratar om hur mycket stryk hon brukade få av sitt ex ( Typ Bimbo i Tre Kronors mamma bara för att nämna en).

Jenny McCarthy spelar Kates mamma och för mig är hon lite av sinnebilden för 1) amerikanska mtv=blonda bombnedslag 2) vad som gick snett med MTV och när = 199? när hon var värdinna i det där tragiska dejtingprogrammet som om man läser Mats Jonssons Hey Princess uppenbarligen fick en svensk version.

Så klart slutar filmen lyckligt. Emellanåt slaktar man låtar och låter en bara höra halvminuten för att snabbt byta till något annat. Något slags indiealibi fiskar man efter, hur förklaras annars att det i filmens mest romantiska scen hörs en av de bättre låtarna från Rilo Kileys förra ?
Tilläggas bör att Brttany Snow som spelar huvudrollen gör en av de bärande rollerna i American Dreams, som fört en minst sagt undanskymd tillvaro i Svt. Hon är allt man kan begära av en stjärna; begåvad, karismatisk, söt och självdistanserad. Go Brittany!
Hon är dessutom lika lång lika lång som jag vilket inte gör saken sämre. Hon, jag och Lisa Weil ( Paris i GG) skulle kunna bli en dynamisk trio av blondiner på 163 cm.