And people in hell all want slurpees

I helgen blev jag inte igenkänd av inte mindre än tre herrar. Den första har jag stenkoll på, han förolämpade mig, har haft en grej med en kompis och är ett klockrent praktarsle. Detta berättade jag för honom, i den ordningen och först sa han bara att näe näe jag har inte kallat dig fet. Ba jo own up to it istället, det är lugnt, jag är van, jag blev retad pga min övervikt hela grundskolan. Och jag vet att du sa det bara för att du inte klarar av den där gnagande känslan av att inte ha kontroll över situationen. Den och det faktum att du inte kan ta ett avvisande. För det kan du inte.

Jag borde väl veta bättre än att ge killar hobbypsykologiska analyser när de fått ett par glas eller två, eller ge dem det över huvud taget men just honom vill jag ändå tro att det finns hopp för. Jag behöver bli överbevisad för på sista tiden har det gått upp för mig hur djupt rotat kvinnoföraktet verkligen är i det här landet vi kallar världens mest jämställda. Behöver bli överbevisad om att det finns vettiga män som sedan länge övergett hora/madonnakomplexet och som har tillräckligt med självinsikt för att våga rannsaka sig själva och ta ansvar för sitt handlande.

Just det här att i ena stunden fullkomligt bli ignorerad, för att i nästa, låt gå att det passerat ett halvår, kanske till och med tre, bli uppvaktad som om man vore någon slags gudinna, det skaver. Jag har varit här hela tiden, du har bara inte sett mig, och jag kan inte låta bli att fråga mig hur det kommer sig. Därmed inte sagt att det är jag som förändrats, det skulle vara konstigt annars, men just att det krävdes att jag skulle göra det är vad som är så sorgligt.

Favorit...

plagg: Har en sån där magtröjeliknande trasa från Gina Tricot som är svartvitmönstrad med kluttar på. Älskar allt med den.

låt: Idag, I love my life med Demarco eftersom jag desperat försöker få upp ångan efter att ha insett hur ful jag är.

man: Idris Elba.

kvinna: Mamma.

inredning: Svensk hemslöjd möter teak möter loppis möter minmalism.

Jag hatar: väldigt lite och väldigt få. Däremot finner jag likgiltighet skrämmande.

Jag älskar: känslan av trygghet, självförverkligande, förväntan. Och min familj.

Jag brinner för: rätt mycket.

Svart/vit
Bio/Hemmakväll i soffan
Fisk/kött
Bohemiskt/ljust o fräscht
alkohol/alkoholfritt
kladdkaka/morotskaka

lägenheten: Våningen min kompis föräldrar äger som ligger precis i Vanadisrondellen. Jag dör för den läggan, bortsett från att köket är alldeles för litet. Men annars, helt underbar.

När jag var 20 hade jag precis: Flyttat till Stockholm och börjat JMM, bodde som "gott inflytande" på psykiskt instabila socialfall i ett hus i Stureby och hade noll street smartness, noll klädsmak och ingen studieteknik.

När jag var 10 fick jag: min mens. Freakade totalt trots att jag läst miljoner ex av KP, ringde mamma, fick skäll av min styvmorsa för att jag inte anförtrott mig till henne och var allmänt förvirrad.

Jag kommer aldrig: Never say never, det enda jag tagit med mig från en Disneyfilm.

Så, nu ska jag sluta leka Alfons och träna.

När man skäms för vad man känner

Apropå min självupptagenhet, eller min nyvunna förmåga att kunna reflektera över den, och att jag är det, har jag de senaste åren utvecklat en tendens att istället för att låta mig själv fullkomligt gå upp i en känsla, och nu pratar vi de mer destruktiva, känslorna som svartsjuka, avundsjuka, besvikelse, ilska, förakt, kommit på mig själv med att direkt efter att ha känt just någon av dessa skämts över att jag känt just så. Jag har tvingats tampas med både att vara svartsjuk, och mitt eget självförakt över att fortfarande inte ha kommit längre känslomässigt än att jag blir just svartsjuk.

En tweep och jag diskuterade just denna tendens, och försökte komma underfund med vad just skammen grundade sig i och för egen del handlar det om konflikten mellan vem jag är och vem jag tror mig vara. Även om jag också, så här på avstånd, just nu när jag är starkare psykiskt än vad jag varit på säkert ett år, kan se att detta ju är en backlash av det mer självdestruktiva slaget.

För det handlar inte om att jag inte får känna alla de där fula, smutsiga, skuldmedvetna känslorna, utan kanske om att jag istället måste eller bör lära mig själv att hantera dem. I och med att jag är en sån komplex och extremt känslostyrd människa går jag från en ytterlighet till en annan, från att ha varit årets drama queen blir jag jordens mest självutplånande människa som förminskar mig själv till absurdum. Dramadrottningen kan jag så här i efterhand se som ett väldigt dåligt, men något jag på allvar i stunden trodde var utmärkt, sätt att försöka få människor att förstå exakt hur sårad, ledsen, kränkt, jag kände mig. Men allt dom såg var bara en överkänslig hysterika. Och så nu istället denna martyr, vars vinnarstrategi är inget säga alls utan bara lida i det tysta.

Jag är fullständigt på det klara med att det är fullkomligt naturligt att bli svartsjuk och avundsjuk, och att jag kanske framstår som något hård mot mig själv som skäms så över att jag känner som jag gör, då jag kanske istället borde inse att jag inte är mer än bara mänsklig. Vilket inte är så bara.

Självdestruktiviteten själv

Jag har insett att det är en sak att ha kontakt med sin egen självdestruktivitet, och en helt annan att lära sig kontrollera den. Jag trodde liksom jag var förbi detta i en relation jag har, och att det var själva grejen, att jag inte är självdestruktiv längre, utan växt ifrån det och gått vidare. Sen upptäckte jag att den bara ändrat uttryck och tar sig andra former, men att den lik förbannat fortfarande finns där och präglar hela min relation till den här människan.

Men nu så. Sen jag hade någon typ av bryt för två veckor sedan lovade jag mig själv på allt dyrt och heligt att ( och skratta inte nu, eller för all del det får ni väl göra om det är ert högsta nöje) inte gå in på hans facking fb igen för, pmstokig eller inte, så fick den mig alltid att vilja gråta. Vilket jag också lovat mig själv att aldrig mer göra igen över denna man.

Men det är som en satans jävla sårskorpa. Hur ont jag än vet att det gör är det som att det är det enda jag vill göra. Någon väldigt skev och felmonterad del av mig tror att det är en del av bearbetningsprocessen, även om vem som helst vid sina sunda vätskor kan se att den inte tar mig någonstans, framförallt inte vidare.

Men hej hej, två veckor har gått och det kanske inte är mycket för vissa men då vill jag påpeka att jag tidigare gått in på människans profil, eller det lilla jag kunde se av den tvångsmässigt flera gånger dagligen. Och då blir genast två veckor därifrån väldigt mycket. Kanske borde fira det med ett besök för gamla tiders skull?

Självupptagenheten själv

Har ägnat mycket av de senaste dagarna åt att reflektera över det här med självupptagenhet, efter att ha läst porträttet om Dante Kinnunen i senaste numret av Filter. Dante Kinnunens pappa är Toni Holgersson och beskrivs porträttet igenom av både Dante och hans mamma som en extremt självupptagen människa. Vilket missbrukare ofta är. För till viss del hänger det ju ihop och är den andra sidan av myntet dåligt självförtroende. Att ständigt tvivla, ifrågasätta, kritisera sig själv och fråga sig om man verkligen duger slår över så att allt kretsar kring en själv. Linjen mellan att ständigt vara upptagen med sin egen person och ägna sig åt självkritik är svår att urskilja.

Min egen självupptagenhet handlar om att jag tror, på allvar tror att alla bryr sig om mig och vad jag gör hela tiden. Att människor på allvar läser denna blogg, går in på min FB, läser min twitter, ser mig ute och låter alla deras tusentals tankar de tänker dagligen upptas av MIG! Det handlar om både paranoja men också en rädsla för vad folk ska tycka. Att jag inte ens vågar tycka, göra något för att jag redan innan jag hunnit så långt funderar över och tror att detta är något andra kommer sysselsätta sin dyrbara tid med att analysera. Precis så självupptagen är jag!

Så illa däran är jag ju trots allt inte i och med att jag tack och lov också förknippats med självdistans! Illa vore det om jag bara var självupptagen utan minsta tillstymmelse till självironi! Och kanske är jag inte fullt så självupptagen som jag vill inbilla mig, i och med att jag har förmågan att känna igen och identifiera min egen självupptagenhet. Värre är det med andra.

Och det var väl dit jag ville komma. De där arma stackarna som inte är där jag är, som inte förstår hur obetydliga dom verkligen är. Som på allvar tror att exempelvis jag inte har något eget liv utan lever mitt genom deras. Dessa människor kan ju inte vara riktiga i huvudet. Jag föreställer mig att de inte klarar av tanken på sin egen obetydlighet, att den skrämmer dem så till den milda grad att det slår över i en grandios självbild där allt måste handla om dem. Men nej, det gör det faktiskt inte.

.....

Om ni undrar vad som föranledde mitt förra inlägg så träffade jag, och pratade igår med en av de absolut vackraste män jag någonsin varit i närheten av, utan överdrift. Jag har sett honom ett par gånger tidigare. Efter första gången vi sågs snokade jag reda på vad han hette, kollade givetvis hans FB och hela den helt vanliga rutinen vi människor som lider av tvångsmässig nyfikenhet gör men som de som drabbas av den mest uppfattar som obehaglig och med tiden i sin tur gör dem till tvångsmässigt paranoida, så till den milda grad att de tvingas söka hjälp på öppenvården.

Av det jag hittade drog jag slutsatsen att han är väldigt ytlig, omogen, har taskigt självförtroende men samtidigt lider av en grandios självbild. Det här gör honom inte desto mindre attraktiv. När vi igår bytte några ord gav han ett ledig intryck, men just för att jag tycker han är så attraktiv hade jag målat upp en ouppnåelig bild av en kille som var tio cm längre, hade behagligare röst och dessutom doftade så gott att jag kommit av en lätt sniffning.

Hans krassa personlighet gör honom inte mindre snygg, för så snygg som han är tror jag det är ganska svårt, men om han istället i de offentliga kanaler jag haft att tillgå och som hjälpt mig skapa min bild av honom, gett ett mer ödmjukt och älskvärt intryck, då hade han förmodligen blivit och uppfattats som ännu vackrare, och det är den insikten som gör mig så beklämd.

......

I och med att jag själv snokar som en besatt, och kanske låter vad jag lyckas snoka reda på i lite för stor utsträckning påverka min bild av människor jag egentligen inte känner, har jag kommit till insikt om att människor endera inte fattar hur lätt det är att snoka reda på det ena eller det andra, eller att det finns en herrans massa människor där ute som helt enkelt inte bryr sig om vad omgivningen tycker om dem.

Men jag kan känna så här. Självklart bryr jag mig om vad folk tycker, och olika mycket beroende på olika människor. Men det betyder inte att jag känner att jag måste rättfärdiga alla mina handlingar, i synnerhet inte för människor jag inte känner eller ens vet vem det är. Det finns säkert en del människor som sett mig ute på diverse konserter och klubbar och utifrån det skapat en uppfattning om vem de tror att jag är, jag gör själv likadant, och att göra det är väldigt mänskligt. Men precis som jag skrev i det förra inlägget handlar det om deras tolkningar av vad dom ser, och är så långt ifrån sanningen som det går att möjligt komma.

För mig handlar det inte så mycket som om vad folk tycker om mig, som vad jag med min person lyckas förmedla om vem jag är. Jag vill framstå som en utåtriktad, smart, rolig och varm människa. Därför har jag slutat uttrycka mig föraktfullt om människor och deras vikt, klädsel, hur de dansar, går eller skrattar för det är inte vem jag är. Att jag gör det skvallrar om att jag inte är i harmoni med mig själv, och det är också slutsatsen jag drar när en vuxen man ger uttryck för ett kvinnoförakt i paritet med Jack the Ripper, där kvinnor inte är annat än guldgrävande horor.

Kanske är dessa människor medvetna om att detta gör att de framstår som äckliga människor, eller så har de lyckas sälja in andra delar av sin underbara personlighet till de delar av umgängeskretsen de bryr sig om och inbillar sig att de visst är underbara människor trots att de hatar feta/fattiga/fula människor, eller så leker de bara med olika uttryckssätt, vad vet jag.

....

Jag genomlever en konflikt. Det handlar om konflikten mellan att våga vara sig själv fullt ut, och stå för det utan att trassla in sig i andra människors förväntningar och besvikelse. Givetvis kan de förväntningar man tror att andra har vara lika inbillade som verkliga och den verkliga konflikten ligger i insikten om att valet står mellan att vara sann mot sig själv och må bra över det, och finna modet och styrkan att hantera omgivningens blandade reaktioner på ens person, eller utplåna sig själv för att tillfredställa alla utom sig själv, och kanske göra omgivningen lycklig men sig själv fullkomligt deprimerad. Kan det ens kallas lycka eller är det bara en livslögn, en fasad, en illusion? Går det att hitta en balansgång? Det är det jag funderar på.

Hur hittar jag balansen mellan att vara jag utan att framstå som en arrogant och självupptagen människa som är van att ständigt få sin vilja igenom och alltid måste berätta precis vad hon tycker, tänker, vill och kan? Går det att vara en stark, varm, älskvärd och ödmjuk människa med stark personlig integritet?

Jag säger inte rakt av att det inte går eller att det skulle vara fullkomligt omöjligt men för mig personligen med min personliga bakgrund kommer det bli en väldigt stor utmaning, och det handlar lika mycket om just denna omgivning som mina egna förutfattade meningar om deras toleransnivå för mina personlighetsförändringar, som om det faktum att jag försökt förut men inte lyckats just för att jag inte pallat trycket för deras vilja och planer för mig.

En annan insikt jag drabbats av, eller fått mig till skänks, är detta att det inte handlar om att det är på ett eller annat vis, allt är tolkningar, allt handlar om hur jag väljer att uppleva en situation. Och det färgas av mina tidigare erfarenheter, när jag snarare borde låta mig influeras av nuet och göra klart för eller försöka få insikt i var motsatt part kommer ifrån och vilket perspektiv han eller hon handlar i och utifrån det dra mina slutsatser.

Nationaldagen firade jag med att ligga och steka fläsk i solen på den lilla sträcka sandstrand jag sent om sider upptäckt ligger mindre än fem minuters promenad från min lägenhet.

Jag låg precis intill en kvinna runt 30, som var i sällskap med tre killar runt 12. Hon solade och dom gnällde för att de inget hade att göra.

Efter ca en timme anslöt ytterligare en familj, bestående av två pojkar, den yngste runt fem. Han ville självklart doppa sig omedelbart. Hans mamma ville av just samma anledning hellre ligga precis vid vattenbrynet, för att kunna vakta honom. Detta trots att kompisen, hon med tolvåringarna, låg mindre än tio meter från vattnet. Om detta tjafsade mamman, hennes man och kvinna med tolvåringarna om i vad som för mig, som tjyvlyssnade, kändes som en evighet.

Till slut fick femåringen, som var hysterisk av upprymdhet, knalla ner till vattnet och doppa sig. Självklart kom han tillbaka fortare än någon kunnat föreställa sig, då det första han gör är att skära sig på foten på en sten eller vad det nu var. Och på mindre än en minut var hans nationaldagsbadande över.

Vad är det för ödets nyck som gör att just de ungar som har de mest hysteriska, överbeskyddande morsor, också är de som självklart alltid lyckas med konststycket att slå sig, skära sig, ramla och bryta benet? All den omsorgen denna hysteriska mamma la på att han inte skulle drunkna, och så går han och skär sig det första han gör?

Bara för att ge er en fingervisning

Och så då denna. På skärtorsdagen var jag ute, träffade en kille som jag väl inte direkt var särskilt sugen på, men i och med att jag var ute själv då mitt sällskap bangade när jag redan betalat in mig, så kände jag att jag lika gärna kunde öva på mina social skillz.

Han börjar prata om att han är från Jamaica, att han är dj, och när jag börjar prata om dancehall drar han den gamla vanliga " nu ska jag sätta henne på plats med ett superquiz" och börjar ställa tusen frågor om Adidijah Palmer, bara för att jag synat hans bluff och pratat om Mr Brooks och han inte vetat vem jag menar. Sen när poletten trillar ner kommer han dragande med att han producerat en låt på den skivan, och i efterhand kan jag ge honom att den inte är direkt dålig. I alla fall.

På påskafton ska TOK spela och han lovar att skriva upp mig på listan. Kalla mig cynisk, men han har inte direkt ingjutit något förtroende i mig, och i och med att jag, inbillar jag mig, beistter viss självaktning, är jag inte den typen av brud som lämnar snigelspår efter mig så fort någon lämnar löften om lista. Det andas desperation i mina ögon. Behöver inte vara så, men i och med att jag redan bestämt att jag skulle gå, och tänkt betala för det, tänker jag inte böna och be om att han ska skriva upp mig heller. Och dessutom är jag alldeles för paranoid för att våga lita på att han faktiskt skriver upp mig, en random brud som han pratat med i mindre än femton minuter. Visst, han kanske skulle få ta en del av min vrede i efterhand om det sen visade sig att jag inte stod på listan och stället dessutom var utsålt.

Så. Han säger att han ska skriva upp mig på listan, ber om mitt förnamn och sen skiljs vi åt. Han tar alltså inte mitt nummer och i och med att jag vill se hur han tänker spela sina kort ger jag det heller inte till honom.

Jag går på konserten bryr mig inte ens om att kolla ifall han faktiskt skrev upp mig, men jag vet av tidigare erfarenheter att det oftast krävs också efternamn för att man ska få komma in, och det tog han aldrig, därför tog jag honom inte heller på allvar.

Så träffar jag honom igen på Magic Systems konsert och han påstår att han skrev upp mig men att jag inte dök upp. Jag säger då att jag inte ens gav honom mitt namn och undrar hur han då kan ha skrivit upp mig, varpå han invänder och bestämt hävdar att jag visst gav honom mitt namn och att han visst skrev upp mig. Jag frågar då om han kommer ihåg vad jag heter och här kommer han dragande med att annat namn än det jag faktiskt har. Jag säger också att jag visst var där men att jag just visst att han inte tänkte skriva upp mig och inte ville stå där som ett fån och inte komma in. Jag är inte hysterisk, men rätt bitchig och den här lilla pojken verkligen anstränger sig för att beveka mig, det är rätt rörande.

Jag vet att jag drar en massa förhastade slutsatser, och att jag säkert har fel i minst hälften av dem, men när det finns individer av manskön som underskattar mig, eller av någon underlig anledning tror att jag kommer stå och gläfsa som en kåt hynda bara för att de lockar med lista, då börjar jag undra vad jag gör för fel. Ja, han vill bara vara snäll. Eller? Och kanske funkar det, eller, ja uppenbarligen gör det ju det, men man kan inte lyckas jämt.

Lägesrapport femhundrasjuttiotre

Istället för att uppdatera min blogg har jag fyllt de senaste dagarna med att kolla på The good wife. Sagan tog slut igår och lämnade självklart ett gigantiskt hål efter sig, lika stort som det Soa och fotbollsem eller vm brukar lämna. Serien är helt fenomenal, den har fått mig att börja fundera mycket kring sanning, rättvisa, skyldighet, men också strategi, för den innehåller extremt mycket intriger.

Michael Ealy, vars läppar jag länge avgudat, är med i ett par avsnitt av andra säsongen, och jag har insett att vår tid är förbi. Nog för att hans karaktär är rätt trist men han är långt ifrån lika spännande längre.

Jag har också funderat mycket på människor. Jag försöker förstå dem. Det här att när det är helt tomt i vagnen ändå sätta sig mitt emot mig. När varje skåp i omklädningsrummet är ledigt ändå välja det intill mitt. Att klaga över att du tvingas gå förbi en skränig rockpub och därmed riskera ditt liv när du nattarbetar och ska köpa energidryck, när du lika gärna kan gå på motsatt sida gatan. Först var min tanke att jag inte kan förstå dem, att dessa individer på något plan är helt jävla blåsta i huvudet som skapar saker de kan klaga på, men sen insåg jag att det inte finns någon poäng för mig att ha det utgångsläget, utan att jag borde ge mig själv utmaningen att istället försöka förstå hur dom resonerar, vad det är hos dem som föder denna logik, om det nu överhuvudtaget finns någon.

Förra helgen var jag på Magic Systems konsert. Först klockan två gick dom på scen och då hade jag ont i nästan hela kroppen, men har man pröjsat 500 kr så håller man käften och dansar. Fram till att de gick på strövade jag runt i hopp om att få tiden att gå. Ett gammalt ragg ville få en andra chans, skyllde på att han var så full sist och att jag försökt psyka honom med vissa mindre lämpliga uttalanden. En annan man har fått barn för knappt ett år sen, jag är vän med hans bäbismamma, och de bor fortfarande ihop, ändå vill han ha mitt nummer. Jag tog upp detta med min vem, att människor tycks vara rädd för, och totalt oförmögna att möta sig själva, ensamheten, utan istället flyr in i en ny relation. Hon påminde mig om att jag har precis samma relation till mat, och hon har säkert rätt, även om jag kanske just nu tvivlar en smula.

Jag är inte rädd för ensamheten, snarare trivs jag kanske lite för bra med alla människor på lagom avstånd. För mig är det självklart att inte rusa in i något innan man hunnit landa och hitta sig själv efter en så omvälvande sak som att man fått barn, men det spelar ingen roll hur mycket jag tycker det, det kommer fortfarande finnas mängder med individer som tänker annorlunda.

I fredags träffade jag en kille som när jag viskade något barnförbjudet i hans öra avvisade mig för att han lovat sin mamma att inte vara otrogen mot sin nuvarande flickvän. Nog för att du kan lova henne det hur mycket du vill, men hur resonerar du när du erkänner en sån sak? Och vad är det för små subtila detaljer jag missar när jag har så dåligt omdöme att jag ens tänker tanken att lägga tid och energi på en sån här looser?

Fallet var inte så hårt, det gjorde inte så ont, mest för att jag redan ramlat så många gånger förr och man med tiden lär sig hur man kan väja för de värsta stötarna. Att bli avvisad är en del av livet, det gäller att hitta ett bra och konstruktivt sätt att hantera ett avvisande på, om än alls.

Kartel Come breed me

Jag har gått omkring och funderat på när det är smartast att föda barn. Det är inget jag planerar göra närmaste tiden, hade saker sett annorlunda ut ( hade jag vägt 25 kilo mindre) hade jag kanske sett till att poppa i april nästa år men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Hursom. Jag tänker på detta för att jag inte finns någon bättre tid än någon annan. Min stötesten är detta med alkohol. Vet att det får mig att framstå som en alkis, men alla finnar super, så varför inte. Det tycks mig som om man har att välja mellan att vara nykter över sommaren eller över julen. Alltså endera midsommar eller nyår. Sen finns det ju dom som inte tänker överhuvudtaget, som tvingas vara nyktra både över midsommar och nyår och dom är väl antagligen nykterister.

Men. Man vill supa sommaren igenom, det innebär att man måste gå gravid februari och mars. Hur kul är det på en skala? Och alternativet då, att supa jul och nyår, sen få en unge i september oktober och vara en koloss sommaren igenom? Livets svåra gåtor i tell you, handlar inte om existensiella grejer.

Lägesrapport

Läser jag:Filter och DN. Har en hög som bara bli större och större och tanken är att påsk ska bli min ta igen allt vecka, dvs januari till och med nus ackumlerade samling av tidningar som bara blivit liggande.

Lyssnar jag på: Wiz Khalifas nya, osunt mycket på Nicki Minaj, Mohammed Ali, Tarrus Riley, Richie Spice och enstaka dancehallåtar, som Hear my cry, Cut dem out, Draw the line.

Tittar jag på: The office, Modern Family, TBBT, Top Shot reloaded, United States of Tara, The Borgias, The event, Criminal Minds, Survivor Redemption Island.

Flavor of the month: Det är en strid på den smala kniven mellan George Reinas och Boston Rob men George har finare kropp. Såna som han hittar man ingenstans i Sverige så just nu överväger jag att fly till New Jersey.




Känner jag: Rastlös som fan.

Önskar jag: Att folk skulle lägga sin passiva aggressivitet på hyllan.

Längtar jag efter: Ett sammanhang.

Vill jag att alla ska veta: TOK kommer hit nästa lördag, Demarco kommer hit 29/4, Raphael Saadiq 3/5, Yellowman 5/5 och så Magic System 3/6. Bra start på våren!

Jag och min livliga fantasi

Kanske har jag kollat för mycket på CSI och Criminal Minds men jag är alltid beredd på att hitta en död, ofta knivmördad människa i min port när jag kommer hem från jobbet. Om han inte, för det är ofta en han, ligger i porten med blod all over ligger han i hissen som sakta närmar sig från åttonde våningen. Eller så ligger han utanför hissen på mitt våningsplan. Eller så är det jag som är offret och mördaren har stått och gömt sig i någon vrå medan jag betalar taxin och som bäst försöker låsa upp porten. Han smyger upp bakom min rygg och slajsar sönder halsen på mig. Eller så står han i hissen och väntar på mig med kniven, en stor bauta kökskniv, i högsta hugg. Eller så har han, fråga mig inte hur, på något sätt tagit sig in i min lägenhet, och väntar på mig inne på toaletten. Där sätter jag mig för att kissa och i samma stund som jag tänder, för jag brukar tända först efter att jag satt mig, fråga mig inte varför, så ser jag hur han står precis intill mig och så börjar han hugga loss.

Det här att någon är inne på toaletten när jag är där är en skräck jag arbetat upp under många år, och det fröet såddes efter att jag sett Clerks, där en tjej går in på en toa där lampan gått, och där en gubbe suttit och runkat och sen dött. Hon tror det är hennes kille och börjar knulla honom och upptäcker först efteråt att han ju inte ens var på toa, varpå man upptäcker den döda gubben. Jag är livrädd för att jag någon gång ska bli tvungen gå på en toa utan belysning och sen få veta att det var någon där inne samtidigt som mig. Som om det verkligen kommer hända.

Nå vad säger ni, är jag psykopat, sociopat, tvskadad eller bara en deckarförfattare i min lilla linda?

Aoutlätt

Att jag älskar att hata Dn kan väl inte ha undgått någon? Denna vecka har de haft en serie om småbarnsföräldrars ickeexisterande sexliv. Tydligen har var sjätte par inget sex överhuvudtaget. Om detta skulle hända mig skulle jag ta livet av mig. Nej men typ. Jag är en kvinna av stora överdrifter, that´s all I can say.

Hursom. Så fort det handlar om relationer på Insidan, oavsett form, så är rådet från experterna, i detta fall psykologer, terapeuter och rådgivare, att man ska prata med varandra. Prata med varandra!

Och detta tycker jag är så intressant. Själv är jag lite för rättfram för mitt eget jäkla bästa. Det har jag fått ångra ganska många gånger, men jag håller hårt på att vara ärlig. Man behöver ju inte gå till överdrift och vara elak, men att istället för att prata om varandra istället för med varandra, skapar bara ännu större problem.

Problemet som jag ser det är inte att vi inte pratar med varandra. Problemet är vad vi pratar om och vilka vi pratar med. Jag förstår inte dessa människor som hellre pratar med sina vänner än sina partners. Hur får dom det att gå ihop? Fullkomligt obegripligt. Hur ska jag kunna lösa era relationsproblem, om hen inte ens vet att du tycker det du pratar med mig om är ett problem?

Men vad vet jag, jag kanske är alldeles för oerfaren inom sådan här saker för att överhuvudtaget ha någon som helst rätt att uttala mig? Jag lever i en fluffvärld där jag och min partner alltid är raka, uppriktiga och ärliga emot varandra, samtidigt som vi respekterar varandra, utan att såra varandra i onödan. Att prata om varandra istället för med varandra är att kränka den andra människan. Oftast gör man bara det för att man vet att man kommer få medhåll, man vill ha någon som håller med, tycker man har rätt, och det i sig är väl ett bevis om något på att man innerst inne vet att man är ett minst lika stort problem som den andra parten?

Och vad är upp med det? Finns det något som är så irriterande som vänner som vill att man alltid ska hålla med dem om allt? Kommer den relationen någonsin utvecklas? Ja, har du blivit lämnad får du ha på dig offerkofta ett tag, men bara med lite lagom mycket självdistans. Men att förvänta sig att vänskap alltid är blind lojalitet och medhåll är obeskrivligt naivt och självupptaget, då kan man ju lika gärna starta en fanclub. Jag är jordens mest krävande vän, men det är för att jag tror att vänskapen växer i de där väcken där man vågar utmana varandra att tänka ett steg längre och gräva lite djupare.

Jag kanske har gått för mycket i terapi, men ibland känns det som om hela min omgivning är full av känslomässigt stympade individer som är självupptagna och passivt aggresiva. De är konflikträdda töntar som inte tål att bli avvisade, och absurt sköra. Hur kan man inte vilja möta sig själv? Hur kan man istället välja att gå in i total självförnekelse? Den typen av egocentrism är för mig skrämmande och extremt främmande. Det är asläskigt att våga ta in sina egna brister, att ständigt rannsaka sig själv och sitt agerande, men det ständiga självrättfärdigandet? Hur spyr man inte på sig själv till slut?

Tillfällig sinnesförvirring

Jag skäms innerligt över att jag glömde denna i det förra inlägget. Och det finns inga ursäkter mer än att jag har tusentals favoritlåtar och cirka två tredjedelar handlar om kärlek. Hursomhaver är denna låt väldigt vacker, och hans röst är nog en av de fem bästa jag vet.

30 Day song challenge #23

A song that you would want to play on your wedding

Okej. Detta inlägg lär ju bli det absolut motsägelsefullaste jag någonsin klämt ur mig. Måste bara får det sagt först!

För. Jag är vill inte gifta mig. När jag säger det säger folk att jag kommer ändra mig när jag träffar rätt person. Men. Inte ens när jag träffade rätt person kände jag att jag behövde gifta mig med honom för att det skulle kännas mer på riktigt. Jag litade på honom, han litade på mig, jag trodde på det vi hade och den tilliten och respekt vi kände för varandra ändå. Jag har all respekt för att folk ändå gifter sig men jag delar min guru Shakti Gawains uppfattning om att "ingen yttre form kan ge oss den trygghet vi behöver". Och det är så jag ser på de människor som gifter sig. De behöver en form att hålla i och använder den som hävstång senare när det börjar krisa. Det är fel!

Men sen är jag en extrem perfektionist. Vi pratar in i minsta detalj. Jag är inte bara perfektionist, jag har jordens bästa iaktagelseförmåga och genom att inte gifta mig tror jag jag gör omvärlden en tjänst för den bridezilla jag skulle förvandlas till skulle göra alla som kom i min väg till små ynkliga spillror till människor. Enda sättet jag skulle klara av att överleva ett bröllop är om jag får kontrollera allt. Och då menar jag verkligen allt.

Därmed inte sagt att jag inte lekt med tanken hur det vore att gifta sig. Och för att vara en människa som är emot bröllop, har jag ändå förvånansvärt många bröllopslåtar på lager.



Detta är jordens bästa kärlekslåt. Bara är så. Hoppas få sjunga den på någon annans bröllop någon gång.



Inte nog med att låten är makalös, vad jag inte skulle ge för att få hennes visselregister!



Men det är ju en kille som sjunger ju! Ba som om det spelar någon jävla roll vem som är Clark Kent och Lois Lane? Skulle inte tro det!



Denna har jag ju redan spelat en gång, men tror ej det går höra den för ofta!



Och så denna!

Om självömkan

Jag har extremt svårt för självömkan. I perioder har jag varit väldigt självömkande och tagit på mig en gigantisk offerkofta, så mycket beror det säkert på detta. Och när jag nu hör människor i min omgivning vara det får jag klåda. Att göra sig till ett oskyldigt offer för omständigheterna är så fegt. Jag förstår att det kan finnas förmildrande omständigheter, men de är inte dessa individer jag pratar om.

För när man är öppen med sin självömkan och inte ens tycks skämmas för den, då fiskar man i mina ögon medlidande. Och det är extremt motbjudande. För att inte säga manipulativt. Och det är detta jag har så svårt för. Du får vara hur jäkla självömkande du vill, men du kommer inte få någon tröst för mig. För jag tror att man själv, till vissa gränser, är ansvarig för ditt liv. Det är du som väljer att bli ett offer, ta på dig den där koftan, och inget annat göra än sitta och tycka synd om dig själv, och dessutom förväntar dig att vi andra ska göra det också. Pinsamt.

Och jag tycker att man ska ha rätt att tycka detta utan att för den skull bli kallad okänslig, fascistisk och kall. Jag är väl medveten om att det finns olika sätt att föra fram sina åsikter på, men dessa människor är så sköra att de oftast inte tål någonting överhuvudtaget för de är vana att folk stryker dem medhårs. De har blivit så bra på att spela rollen som offer att de gör det till perfektion.

30 Day song challenge #22

A song that you listen to when you are sad

Som mest ledsen är jag när jag har pms och då lyssnar jag oftast på låtar som handlar om olycklig kärlek. Om att ha blivit lämnad, övergiven, fått sitt hjärta krossa. Låtar utan minsta tillstymmelse till hämndbegär, revanschlust. Bara djup misär. För att verkligen gå ner mig i olyckligheten så mycket som bara möjligt.

Och det finns egentligen bara en låt som illustrerar denna känsla av hopplöshet på allra bästa sätt. Inte nog med att låten verkligen är tokdeprimerande, musikvideon är i klassisk ordning precis lika sorglig. Det går verkligen varvet runt och blir närmaste patetiskt och skrattretande med ändå samtidigt rörande. Självömkande ftw

Sommaren 2006, när denna var som mest populär, blev detta min låt i vårt kompisgäng. Det var denna och Telephone thing. Jag sjöng dem jämt och blev mer eller mindre galen när någon av dessa två låtar spelades ute.

30 Day song challenge #21

A song that you listen to when you are happy

Okej. Här känner jag att utmaningen börjar gå på tomgång. Först en låt som gör dig ledsen, en som gör dig arg, en som gör dig glad. Sen samma sak men en låt du lyssnar på när du är ledsen, arg och glad. För mig är det mer eller mindre samma sak och det retar mig. Då hade jag hellre sett att man gjort något mer fantasirikt, som en låt du gillar att knulla till eller laga mat till eller träna till.

Och så detta. Jag är glad för det mesta. Det är mitt normaltillstånd vill jag i alla fall inbilla mig. Harmonisk. Närvarande. Sen kan jag bli arg, frustrerad, förbannad men det varar på sin höjd en timme eller två. Jag kanaliserar den ilskan genom att skrika på människor, skriva om människor, vara passivt aggressiv mot helt oskyldiga människor, samt ge igen. Det är vad jag gör. Vad jag däremot inte gör är sitter och funderar på vad jag ska lyssna på för låt just nu när jag sitter här och är så harmonisk.

Kan ju vara så att denna fråga är tänkt att fungera som en låt som om möjligt ska göra en ännu gladare men är man glad, så glad som jag är när man är glad är det svårt att bli gladare. Där i kärnan i min kritik.

Men låt gå.

Detta är ett klipp ur en av mina absoluta favoritfilmer, Monsunbröllop. Har man inte sett den föreslår jag att man gör det så fort som bara möjligt. Det är en mycket vacker och rörande film.

Låten hon dansar till heter Chunari chunari. I filmen förklarar hon vad låten handlar om men jag kommer inte ihåg alla detaljer. Men den gängliga yngligen med grå kostym och grå skjorta som står i bakgrunden och ser lagom sotis ut är ämnet för hennes uppvaktning och han är enligt mig en av jordens vackraste män.