....

Jag genomlever en konflikt. Det handlar om konflikten mellan att våga vara sig själv fullt ut, och stå för det utan att trassla in sig i andra människors förväntningar och besvikelse. Givetvis kan de förväntningar man tror att andra har vara lika inbillade som verkliga och den verkliga konflikten ligger i insikten om att valet står mellan att vara sann mot sig själv och må bra över det, och finna modet och styrkan att hantera omgivningens blandade reaktioner på ens person, eller utplåna sig själv för att tillfredställa alla utom sig själv, och kanske göra omgivningen lycklig men sig själv fullkomligt deprimerad. Kan det ens kallas lycka eller är det bara en livslögn, en fasad, en illusion? Går det att hitta en balansgång? Det är det jag funderar på.

Hur hittar jag balansen mellan att vara jag utan att framstå som en arrogant och självupptagen människa som är van att ständigt få sin vilja igenom och alltid måste berätta precis vad hon tycker, tänker, vill och kan? Går det att vara en stark, varm, älskvärd och ödmjuk människa med stark personlig integritet?

Jag säger inte rakt av att det inte går eller att det skulle vara fullkomligt omöjligt men för mig personligen med min personliga bakgrund kommer det bli en väldigt stor utmaning, och det handlar lika mycket om just denna omgivning som mina egna förutfattade meningar om deras toleransnivå för mina personlighetsförändringar, som om det faktum att jag försökt förut men inte lyckats just för att jag inte pallat trycket för deras vilja och planer för mig.

En annan insikt jag drabbats av, eller fått mig till skänks, är detta att det inte handlar om att det är på ett eller annat vis, allt är tolkningar, allt handlar om hur jag väljer att uppleva en situation. Och det färgas av mina tidigare erfarenheter, när jag snarare borde låta mig influeras av nuet och göra klart för eller försöka få insikt i var motsatt part kommer ifrån och vilket perspektiv han eller hon handlar i och utifrån det dra mina slutsatser.