Hur mycket kan hinna hända på ett år? Tja, en av reggaevärldens just nu starkast lysande stjärnor untnyttjat de månader som gått sedan han sist besökte Sverige, och Stockholm, till att med hits som Wildfire, Never leave I, Soul grabber och Chaka zulu pickney, ytterligare befästa sin roll som en av den samtida reggaens viktigaste röster.
Tarrus Riley är stadig, och kan kanske just därför av somliga uppfattas som lite tillknäppt och tråkig. Hans självsäkerhet som artist är imponerande. Där hans kvinnliga motsvarigheter som Etana och Queen Ifrica lätt uppfattas som arroganta och predikande, finns det en ödmjukhet i Tarrus auktoritet som gör att man inte i samma grad provoceras av hans emellanåt snusförnuftiga fördömanden.
Han är långt ifrån förutsägbar, men har som artist ett brett register av känslor, och förmedlar dem alla mycket övertygande och med stor trovärdighet. Just i val av låtar och rytmer visar han prov på en närmast oöverträffad fingertoppskänsla. Hans talang hjälper givetvis till på traven, och förvandlar, som i fallet med exempelvis Island vibes rytmen, varje stycke musik han kommer över till audiellt guld.
Konserten blir snabbt en kavalkad av hits där publiken inte tvekar på att följa Riley och kapellmästaren Dean Frasers emellanåt snara tempoväxlingar. I upplägget av låtval är konserten närmast exemplarisk även om frånvaron av Get power from pain och Love created I förvånar en smula. Att publiken däremot tänder till som mest under just Never leave I och påföljande Wildfire överraskar däremot inte. Fram till den punkten tycks konserten inte varit annat än en förbluffande uppvisning i artisteri och scennärvaro.
Låtar i urval: Never leave I, Wildfire, Herbs promotion, Lion paw, Superman, She´s royal, Good girl gone bad, System set.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar