I helgen blev jag inte igenkänd av inte mindre än tre herrar. Den första har jag stenkoll på, han förolämpade mig, har haft en grej med en kompis och är ett klockrent praktarsle. Detta berättade jag för honom, i den ordningen och först sa han bara att näe näe jag har inte kallat dig fet. Ba jo own up to it istället, det är lugnt, jag är van, jag blev retad pga min övervikt hela grundskolan. Och jag vet att du sa det bara för att du inte klarar av den där gnagande känslan av att inte ha kontroll över situationen. Den och det faktum att du inte kan ta ett avvisande. För det kan du inte.
Jag borde väl veta bättre än att ge killar hobbypsykologiska analyser när de fått ett par glas eller två, eller ge dem det över huvud taget men just honom vill jag ändå tro att det finns hopp för. Jag behöver bli överbevisad för på sista tiden har det gått upp för mig hur djupt rotat kvinnoföraktet verkligen är i det här landet vi kallar världens mest jämställda. Behöver bli överbevisad om att det finns vettiga män som sedan länge övergett hora/madonnakomplexet och som har tillräckligt med självinsikt för att våga rannsaka sig själva och ta ansvar för sitt handlande.
Just det här att i ena stunden fullkomligt bli ignorerad, för att i nästa, låt gå att det passerat ett halvår, kanske till och med tre, bli uppvaktad som om man vore någon slags gudinna, det skaver. Jag har varit här hela tiden, du har bara inte sett mig, och jag kan inte låta bli att fråga mig hur det kommer sig. Därmed inte sagt att det är jag som förändrats, det skulle vara konstigt annars, men just att det krävdes att jag skulle göra det är vad som är så sorgligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar