Jag är kär. I Människornas Stad. Människornas Stad är Svt:s sommargåva till oss skattebetalare som inte finner nöje i varken Allsång på Skansen eller Morden i Midsomer. Människornas Stad är Guds Stad men lite bättre för man har en dejt med Acerola och Laranjinha trettio minuter en gång i veckan.
Självklart visar serien, precis som filmen, upp Rios vackra såväl som mindre vackra sidor. Det senaste avsnittet var dock som en enda lång reklamfilm för Rios långsträckta stränder fyllda till bredden av soldyrkande brunbrända ynglingar som inget annat gör än flörtar, surfar och spelar fotboll. Eller som Acerola och laranjinha prata om hur man flörtar, surfar, spelar fotboll eller bara hustlar sig fram från en dag till en annan då skottlossning och droghandel är en del av ens vardag. Men dom är när det kommer till kritan fattigdomen till trots oftast lyckliga och framförallt sorglösa, på ett sätt man önskar kunde smitta av sig.
Acerola är söt och inte längre bara en kåt fjortonåring som med döden som ursäkt försöker övertala sin flickvän att ha sex. Han är kär också. På något annat sätt kan han inte förklara det för sin vän att han lyckats hålla sig till henne i över fyrtio dagar. Laranjinha bekymmrar sig, som så många andra i hans ålder, om han någonsin kommer bli kvitt oskulden. Tanken på att han skulle vara den enda i favelan som har den kvar skrämmer honom, men han vägrar ändå vara en trofé för någon rik citybrud att ta hem och visa upp. Han ar jantelag i sig för var han än vänder sig sätter han upp osynliga stängsel för vad han tror att en kille med hans bakgrund får göra, eller kan göra, när det i själva verket inte finns någon hejd på möjligheter för någon så företagsam som han. Hur man väljer att skildra vänskapen mellan dessa två pojkar är oöverträffat sedan jag som liten såg Micke och Molle på video.
På stranden blandas ungdomar av olika etnicitet och klass men de delar samhället de lever i, om än på olika villkor. Ändå lyckas de ta sig in på varandras planhalvor. Som när Laranjinha blir uppraggad av dottern till en antropolog som vill åka hem och hångla upp honom illa kvickt. Eller tjejerna som frågar varandra till råds om vem killarna är då de inte hör till deras egna.
Ungdomarna i Människornas Stad är streetwise på ett sätt som via övergår dem tjattrande tjejerna i Ricki Lake Show. Dialogen är rapp och säkert improviserad och om inte det så hämtad från ungdomarnas egna erfarenheter. Det är flörtigt så det förslår. Skådespelet är så äkta att man kommer på sig själv med att undra om dom kanske inte spelar sig själva ändå.
Människornas Stad visas på Svt onsdagar 22.30
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar