Berättarröster- eller varför jag slutade kolla på Desperate Housewifes

Jag undrar alltid vem rösten berättar allt för. Marie- Alice Young i Desperate Housewifes ledsagar oss på Wisteria Lane från den andra sidan. Men i hennes fall, vilket Desperate Housewifes delar med sin bolagssyster Greys Anatomy där huvudpersonen Meredith berättar allt som kan ha undgått tittarna, är problemet att hennes berättande lika mycket har till uppgift att förklara precis allt för tittaren. Det är nästan som om skaparna tror att beskådaren är för korkad för att tänka själv. För att vara så korkade borde de rimligtvis inte kunna slå på tv:n själva.

Berättarrösterna och det för bägge serierna identiska upplägget med teman som på något sätt gestaltas i seriernas alla karaktärer är väldigt tråkigt. Av vad som verkar vara en slump gestaltas ett prblem, ett fenomen, en känsla i den som serien väljer att följa. Okej om det var EN serie som valde det här greppet. Men när det är två som så hårt följer exakt samma årt uppsatta mallar blir det outsägligt tråkigt. Det blir sällan särskilt överraskande. Redan innan Marie – Alice eller Meredith valt att presentera ämnet sitter man och försöker gissa hur det kommer gestaltas för de fem huvudpersonerna. Jag är övertygad om att det finns ett sätt att använda idén om teman utan att man som tittaren redan innan förtexterna räkna ut hur det kommer att sluta. Jag väntar på att få se den förverkligad.

Sen till berättarrösten till Veronica Mars. Det låter mer som en dagbok men då en väldigt torr dagbok som väljer en att läsa väldigt mycket mellan raderna. Hon lämnar allt åt tittarna själva vilket för det mesta är en rolig utmaning. Men med tempot som serien håller också kan leda till total utmattning.

Berättarrösten är för övrigt en av de svagaste punkterna i Kitchen confidential. Jag kan i Kitchen confidentials fall förstå att huvudpersonen kanske sitter och blir intervjuad eller skriver sina memoarer. Men jag vägrar tro att någon i verkligheten ser lika många samband och metaforer för saker och ting som man för jämnan verkar göra i drömfabriken.

Vill man skapa förtrolighet så förstår jag varför man väljer en berättarröst. Men om man gör det finns det en poäng i att gör det snyggt och välgjort. Annars försvinner just den där förtroligheten och trovärdigheten man försöker bygga. Framförallt när man hör på rösten att vad den säger är något väldigt många vill höra. Vad personen säger ska snarare vara en hemlighet, en hemlighet mellan berättaren och tittaren.