Nästan alla mina giganter sjunger på sista versen nu. Sista säsongen av SFU hyrde jag i somras, Sopranos har några avsnitt kvar och Vita huset har nått en punkt då det är dags att gå vidare. Och det här vore väl för gott om det fanns bitar att fylla luckorna med. Men ingen av de serier som jag börjat följa senaste åren har slagit med samma kraft. Jag har inte från första sekund och sekvens så handlöst fallit i förälskelse på samma sätt som exempelvis Vita huset lyckats charma mig. Inte på samma sätt fått kontakt med mitt finska svårmod och inneboende sorgsamhet som med SFU. Inte på samma sätt känt något som kan mäta sig med det faktum att Sopranos i själva verket symboliserar patriarkatets stilla sönderfall.

Men samtliga dessa serier är serier som visats på Svt och som jag börjat se en tid då jag bodde i skogen utan kabel och parabol. Att väldigt lite annat kunde locka, i kombination med att de alla är i mitt tycke högkvalitativa dramer, kan vara en annan möjlig förklaring.

Jag har Cityakuten kvar, och kommer så antagligen ha i minst tre säsonger till, att döma av intervjuer med seriens fixstjärnor.

Det är ändå bra och väl att nämna seriers skapare inser när det är dags att knyta ihop säcken, och gör så på ett för serien förtjänstfullt sätt. Jag kan tycka att det i Cityakutens fall är för sent att göra det nu. Någonstans når varje serie en punkt där valet står mellan att sluta sobert eller riskera att tappa i kvalité för att fortsätta i all oändlighet. På sätt och vis känns det som om Cityakuten redan slutat så många gånger att man tappat räkningen. Varje gång Carter försvinner för att rädda barn i Afrika och tillfullo vill leva upp till sitt Messiaskomplex och fly från sitt dåliga samvete över att han är vit rik välutbildad man hade varit en möjlig utgång för att låta ridån falla.

Istället fortsätter serien och resultatet blir tråkiga upprepningar. Är det bara jag som exempelvis noterat att karaktärer kommer och går för att ersätta varandra. De har inte samma problem men har problem. Det måste finnas en konstant och i Cityakuten är den konstanten att varje ny karaktär är en modifierad upprepning av den som precis försvann ur handlingen. Som med en strulig läkare som bara vill ha koola olyckor och väljer lösa dem med okonventionella metoder. Men att man inte genomskådar dem beror bara på att modifieringarna är tillräckligt stora för att man ska lura sig själv att tro att karaktären är helt ny och främmande.

Jag kan medge att mitt intresse för Cityakuten till större del bottnar i att jag följt det i nästan tio år och att sättet på hur det ändrat karaktär och på vilket rollfigurerna utvecklats är något av poängen. Men det är tröttsamt och trist emellanåt och jag skäms över att jag kollar mest av ohejdad vana. Men så emellanåt är det bra och påminner mig om varför jag överhuvudtaget valde att se det från första början.


P.s För övrigt är det som vanligt helt oförståeligt hur Svt:s tablåläggare tänker när dom sänder Vita huset 22.30 på fredagar. Då ska man kolla på film. Varken på Vita huset, eller som tidigare i år, The Wire.