Ugly Betty hade premiär igår. Och det första jag vänder mig mot är namnet. Betty är inte ful. Hon lever bara inte upp till våra ideal om vad som är att betrakta som vackert. För mig betyder ful att någon är nästintill motbjudande. Betty är långt ifrån motbjudande.

Däremot är Betty så världsfrånvänd och fortsatt bortkommen att hon inte ens kan förstå exakt hur bortkommen hon är. Eller så har hon ett sånt där självförtroende av stål som alla vill ha som gör att hon inte bryr sig om hur bortkommen hon är.

Man gillar Betty för att hon är älskvärd och godhjärtad. Hon tror gott om alla för att hennes snälla pappa och hennes nu döda mamma lärt henne det. Trots att hon bor i ghettot och rimligtvis borde varit hela kvarterets driftkucku och hackkyckling. Oavsett hur smart man är hjälper det inte, blir man driftkucku och hackkyckling så är man det. Därför är det så beundransvärt att se hur någon som så uppenbart skulle kunna bli bitter, cynisk och sarkasmernas mästare av åratal av omgivningens nedlåtande kommenterar istället ständigt spricker upp i ett leende som visar precis hela tandställningen.
Jag talar av egen erfarenhet, för att inte sjunka till deras nivå krävs en järnvilja som jag aldrig hade, det är därför jag nu spyr galla över dålig tv-underhållning.

Jag älskar överspelet i Ugly Betty. Det överdrivna i tv-kommentatorns tonfall som får en att förstå exakt hur absurt det är att överhuvudtaget inbilla sig att mode egentligen spelar någon större roll för huruvida solen går upp imorgon eller inte. Modevärlden är så cynisk att det blir sorgligt. Men Betty vill det här så gärna att hon låter sig förnedras. Hon är självuppoffrande på gränsen till självutplånande. Redan i första avsnittet lyckas hon försumma sin familj då hon tvingas sitta vakt utanför chefens dörr istället för att fira sin pappas födelsedag.

Jag känner igen mig i Betty, i flera avseenden. Förutom att folk fått mig att känna mig exakt lika utanför och bortkommen så är det med mig som om jag hela tiden räds att någon ska inse vilken gigantisk bluff jag är och avslöja mig. För lyckas man lura omgivningen med ytan behöver man inte göra så mycket mer. Och kanske är det det vi alla gör. Jobbar på ytan och strävar efter att inte bli upptäckta som totalt inkompetenta när det kommer till det som verkligen räknas. Men med Betty är förhållande det raka motsatta. Trots att hon har en systerson till fjolla som borde kontrollera allt hon klär sig i så är hon en total katastrof när det kommer till klädval. Hon vet inte bättre men tager vad hon haver. Och med den cynism som sedan modevärlden försöker knäcka henne tar hon som den godhjärtade person hon är med lugn, tar förolämpningar för komplimanger och fattar förstås sist av alla att hon är där för att förudmjukas. Hon strävar så hårt efter att vinna en plats och en position där det borde vara omöjligt för någon som henne. Det ska bli kul att se hur hon lyckas.