Arty är arty

Även om det föll i fällan att emellanåt vara alltför pedagogiskt med huvudet på sned och en bekymrad rynka i pannan tycker jag Arty var helt okej. Inslaget om Jakob Dahlgren och hans besatthet för ränder har förföljt mig nu i dagar och jag kan givetvis inte dra mig för att se bilder där han sett skulle sett mönster. Men oh så provocerande det var att höra vad hon nu hette sitta och förklara konstens villkor. Som om den överhuvudtaget har några sådana. Bara att påstå en sån sak är mer provocerande i sig än vad verket med byggklossarna är. Att hon sedan sitter och älskar konst som är gör abstraktioner av vardagliga föremål gör ju inte saken bättre. För just med den respektlöshet som konst görs är ju vad som samtidigt är tjusningen med den. Om konsten tog på sig att följa redan uppsatta ramar om hur, var, när och för vem den är till för skulle den inte heller provocera eller skapa debatt. Sådan konst blir sällan särskilt intressant.Eller bra för den delen. Och att vi haft alldeles för mycket sådan konst alldeles för länge står ganska klart om man tittar på de senaste hundra årens kulturarv. Konsten är inte där för någon annans skull än sin egen.

Men vad är poängen med att fem ickeprogramledare ? Ingen av dem är där för att ha mer ansvar än någon annan. Ingen av dem ingår i redaktionen. De är endast där för att föra ett samtal. Det gör mig förvirrad.