Jag fortsätter att irritera mig på min omgivning, det finns ju en uppsjö saker man kan reta sig på, det tar liksom aldrig slut. En sådan sak som bestämt vägrar sluta plåga mig är omgivningens nyttjande av vad som i folkmun kommit att kallas för crocs. Crocs har irriterat mig redan sen förra sommaren men nu har dom börjat leta sig närmare och närmare min närmiljö, från att tidigare kanske verkat i pereferin. Crocs är som en farsot som snabbt sprider sig och som tydligen vissa människor inte har vett att vaccinera sig med( med god smak då alltså) för så fort den där tingesten sitter på foten verkar folk rekaptitulera helt och bestämma sig för att köpa ett par i varje neonfärg som finns.

På min skala för exakt hur irriterande crocs faktiskt är så hamnar dom, i alla fall just nu, på min topp fem, om än inte för dagen. För dagen brukar min topp fem av saker att irritera mig på i första hand innehålla främst människor i tunnelbanan som går sakta på rullbandet mellan blå och röda/gröna linjen och sedan stannar precis där rullbandet tar slut, fascistföräldrar som först frågar vad deras ungar vill ha att fika men sedan nekar dem det dom vill ha och sedan köpa dem något helt annat för att på det sättet ge ungen en inbillad känsla av att de faktiskt fick bestämma själva, tanten på mitt gym som ligger i en fåtölj och stretchar varje fredag när vi ska ha spinning och som envisas med att vilja dra för gardinerna osv osv osv.
Men i största allmänhet så är crocsen där och fajtas med summan av kardemumman av alla idioter jag dagligen stöter på, alla idiotiska företeeleser som på alla möjliga sätt gör mitt liv så mycket jobbigare att leva. Och anledningen till att jag överhuvudtaget väljer att dela med mig av det här är så mycket enklare än vad man först kan tro. För att citera min mammas kommentar när hon första gången hörde Kens Mamma. " Bearbetning".

Jag såg för övrigt nämnda Ken på Debaser Medis i helgen och oavsett hur bra " spelningen" än var så kunde jag så klart inte gå därifrån utan att hitta något att irritera mig på. Inte så mycket Kens insats, som jag för övrigt tyckte var lysande, i synnerhet då hans kärleksförklaring till sin tilltänkta fru som nästan fick mig, och säkert någon annan i publiken, att vilja gråta, utan för att "konserten" var alldeles för kort, inte en minut längre än 30 minuter. Detta gör att i alla fall jag känner det nödvändigt att man från Sveriges förenade klubb och konsertarrangörer tar fram en minimistandard för vad som kan kallas konsert och för hur lång en spelning måste vara för att faktiskt kallas konsert. Kens "konsert" var snarare en klubbspelning men hur Sveriges förenade klubb och konsertarrangörer väljer att definera en klubbspelning återstår att se.