Folk verkar gå på konsert för att prata. Prata om allt de tydligen inte har tid att prata om annars, någon annanstans där dom inte stör. För det är vad dom gör. Dom stör. Dom gör att jag typ inget hör!Det slog mig när jag för några veckor sedan gick för att se Veronica Maggio och Ison & Fille på Nalen. Veronicas späda röst nådd fram men krockade i mina hörselgånger med tisslet och tasslet runt omkring. Jag stod lagom nära utan att se ut som någon dyrkande galning mitt framför scenen men också alldeles för nära alla de idioter längst bak i lokalen som kommit för att inte lyssna utan för att prata.

Lisa Ekdahlliknelsen har jag äntligen börjat greppa, jag har inte lyssnat in mig tillräckligt tidigare för att förstå men nu har det nått fram. Men helt vattentät är den inte. De sjunger bägge på svenska och har samam teknik och register men Veronica har inte samma aura av försiktighet kring sig, hon ber inte om ursäkt för sig. Istället finner jag hennes scennärvaro lik Robyns. Hon är där i varje ton hon träffar med samma exakthet och säregenhet som Robyn.

Jag har inte heller kunnat fundera över hur Maggios låtar möjlitvis skulle låta live. Det slår mig precis innan första låten börjar. Och det blir sjukt mycket rivigare och funkigare än vad jag någons kunnat föreställa mig. Vilket är helt underbart.