Milan - Bayern Munchen 2 - 2

Ja, jag hejade som vanligt på Milan, även om jag bara halvt och halvt verkligen koncentrerade mig på matchen. Detta trots att den vackre Rui Costa gått av planen för länge sen.

Jag har egentligen svårt att sätt ord på exakt vad som får mig att hysa sådan kärlek till italiensk fotboll, kanske går det över huvud taget inte att förklara, eller i alla fall inte för någon som inte kan förstå. Den är genial, snabb och strategisk.

Fotbollen är verkligen ögonblicklig dramatik, på en kort sekund kan det vara över. Det är både vad som gör den så hjärtskärande brutal och samtidigt så brutalt lockande. När van Buyten så olyckligt lyckades nästla in bollen bakom Dida med bara minuten kvar fylldes jag av vämjelse, av äckel, men förstod också att just den typen av lyckosparkar är vad som gör fotboll till vad det är, att det är den typen av dramatik som gör fotboll som underhållning så svår att överträffa. Och även om jag är mer än lovligt bitter så var kvitteringen kanske trots allt rättvis, efter den där felaktigt dömda straffen minuter tidigare.

Kanske är det allvaret i minerna, som avslöjar att vad som pågår är mer än bara på lek. Ändå finns där lekfullheten kvar i spelet, utan att gör det till bara finlir. Det kan nog enklast sammanfatta vad som gör italiensk fotboll så vacker att beskåda, anledningen till varför jag tycker den är att föredra.

Föregående text skrev jag innan gårdagens match. Innan jag fullkomligt tappat allt hopp om tillvaron. Idag finns inget hopp. Vad som finns är en hel massa besvikelse. Jag har spelat den där typen av matcher, där motståndet utklassar en. Efter det första målet tror man att det finns en chans. Efter det andra kanske också. Men när sedan det tredje och fjärde hinner komma innan man själv ens har närmat sig motståndarens målbur, då handlar det inte nödvändigtvis om att det andra laget är oövervinnerliga ( vilket Man U visserligen gav sken av att vara) utan lika mycket om att man som spelare befinner sig i ett chocktillstånd det liksom inte går att ta sig ur. Inget lag i världen låter en sådan överlägsen ställning gå förlorad. I mina ögon är det svårt att säga om de sista målen berodde så mycket på Manchester goda spel, som på just det faktum att Roma inte kunde skaka av sig den brutala inledningen och att Manchester fann bruk att utnyttja det.

Så inför kvällens match råder inget annat än pessimism. Hoppet finns så klart där någonstans bakom all bitterhet, som alltid. Den kommer så klart segla fram så fort Milan lyckas gå till anfall, så fort de lyckas lura någon back. Men om Bayern sedan tar hem det, då kan jag med lätthet påstå att det var precis vad jag väntat mig.