Säg att du älskar mig

Jag undlät mig att se den här filmen på bio då den hade premiär, främst för att den hade premiär samma vecka som sommarlovet tog slut och alla biografer följaktligen översvämmades av ungdomar i brist på annat att göra som precis kommit hem från kollo, fotbollsläger och solsemester med familjen. Jag klarar mig utan gapflabb över våldtäktsscener, polyfona ringsignaler, och sexuellt frustrerade tonårspojkar som börjar busvissla så fort en hyfsat söt tjej kommer i bild. Allt detta skulle ha gjort filmen väldigt mycket sämre än vad den redan är. Jag kan se att det finns ett gott uppsåt med filmen, men att det är samma man som gjort detta som ligger bakom Sökarna, det är desto svårare att förstå. Dialogen känns styltig, onaturlig och är i vissa fall fullkomligt obegriplig, inte för att skådespelarna pratar slang utan för att dom helt enkelt inte artikulerar tillräckligt. Det är katastrofalt dåligt och som åskådare blir man mest av allt frustrerad, kanske mest för att man inser att det under andra omständigheter och förutsättningar hade varit fullt möjligt att göra en helt okej, för att inte säga mycket bra film.

Obegripligheterna i filmen avlöser varandra en efter en. En av karaktärerna mottar ett sms datummärkt 26 januari trots att filmen utspelar sig i mitten på april. Är det en hint av något slag eller bara ett fullkomligt uppenbart klaffel? Svaret på det kommer att låta vänta på sig. Jag är av uppfattningen att man vill låta påskina att filmen utspelar sig i Stockholm, mest av ungdomarnas språkbruk att döma, men också av deras sätt att umgås, bo, och gruppsammansättning. Ändå talar så gott som varenda vuxen i filmen, bortsett från Fatous mamma och hennes väninna, skönt klingande norrländska, en dialekt annars duktigt underrepresenterad i svensk film. Är inte det konstigt? I tv-serien Höök som utspelar sig i Luleå talar alla rikssvenska och i en film som utspelar sig i Stockholm talar alla norrbottniska, svensk tv och film går inte av för hackor när det kommer till dialektal obalans.

Vidare har jag problem med att de samtidsmarkörer ( ja, jag älskar det ordet okej?) man kastat in känns så uppenbara, och verkligen ger uttryck för exakt vad föräldrar förfasar sig över. Fatous kille sitter och betygsätter lättklädda fjortisar på Snyggast.se, se där vilken utseendefixerad generation som håller på att växa upp! Det känns världsfrånvänt mest för att det är med för sakens skull, inte för att det nödvändigtvis är så att alla tonårspojkar som bor i fina villaområden faktiskt betygsätter fjortisar på Snyggast.se. Det är en fråga om trovärdighet och där vinner inte Säg att du älskar mig många poäng.

Kanske har ungdomsfilm att välja mellan två, att bli en film där vuxna ger en bild av hur de betraktar ungdomskultur, eller att bli en film som skildrar ett liv punkt slut. Och just i sättet att blanda in webbcommunities, rankingsidor och popmusik skriker lika mycket om hur man uppfattar ungdomskultur som om att man faktiskt uppfattar den,förstår den överhuvudtaget.

Säg att du älskar mig har sina poänger så klart, men är i vissa avseenden en lite oklar film. Huvudkaraktären Fatou känns inte helt färdigbearbetad. Hennes resa mot förfall kan jag förstå men vad har tagit henne dit, vad är det som får henne att vilja höra de där orden, säg att du älskar mig, vem är det om inte sagt dem tidigare? Det ger inte filmen något svar på. Och kanske är det heller inte meningen att man ska få något svar på den frågan, men det är i alla fall något jag saknar.