Någon gång i slutet av 80-talet kom ungdomsfilmen P.s sista sommaren. Och trots att min mamma strikt förbjöd mig att se den så gjorde jag det likväl hos mina ganska många år äldre kusiner. Mamma ville inte att jag skulle se filmen för att hon tyckte den var för våldsam. Det var i synnerhet en scen, där några raggare knullar på motorhuven av en bil mitt på en campingplats, som mamma ogillade alldeles särdeles mycket. Själv förstod jag inte alls mamma allvarsamma min när filmen kom på tal utan minns så här i efterhand filmen som en väldigt sorglig men framförallt fin film om vänskap och kärlek.

När jag i lördags såg P.s sista sommaren igen för första gången på närmare tjugo år så förvånas jag av att jag då kunde uppfatta filmen med sådant ljus trots dess mörka innehåll. Filmen slutar i tragik, om än i vissa bitar hoppfullt, men hur mitt yngre jag under alla dessa år bevarat filmen i så ljust minne är för mig en gåta.

Samma sak slår mig då jag återigen börjat följa Uppdrag mord, som nu visas på Kanal 9. Jag såg serien när den var på sluttampen för tio år sedan och tyckte då den var bländande. Men när jag för veckor sedan zappade förbi densamma så kände jag inte igen Yaphet som jag minns honom, jag har inget minne av att en Baldwinbrorsa var med, eller att den då, för tio år sedan andades tillnärmelsevis lika mycket 90-tal, som jag krasst kan konstatera att den gör nu.

Hur är detta möjligt? Hur kan jag så fullkomligt ha låtit mig själv viras in i dessa två stycken så till den milda grad att de totalt påverkat alla minnesbilder jag förknippar med dem? Jag gillar inte sättet det här tvingar mig att revidera min syn på inte bara P.s sista sommaren och Uppdrag mord men om möjligt allt jag någonsin sett, hört eller läst, samtidigt som just den insikten har sått ett frö i någon del av mig som viskar om att det aldrig är försent att ändra sig. Det här skakar om mig för att jag är en i så många avseenden minst sagt kompromisslös människa. Att ändra sig är i mina ögon detsamma som att i någon mening medge att man haft fel och jag hatar att ha fel. Jag har ju alltid rätt!