Rundgång

Curtis Sittenfeld är en för tillfället aktuell författare. Hennes debutroman ”I en klass för sig” har precis kommit ut på svenska. Och precis som vanligt går det att läsa nästan allt om henne och boken var man än vänder sig. Själv dök jag på henne för första gången i DN tidigare i veckan.

Mest för att ett namn som Curtis i min lilla bubbla till verklighet oftast tillfaller män och inte kvinnor som henne.

Hajpad som ingen annan har de flesta inte bara chansen att läsa om en överallt. Folk har precis samma möjlighet att tröttna på att inte kunna läsa om något annat eller inte ges tillfälle att läsa om vad personen gör när denne inte är så aktuell som man är när man får folk att bara genom en genombläddring av några valda dagstidningar tröttna på den samma. Så fort man inte längre är aktuell med en ny film, bok, skiva, turné eller vad det nu vara månde så faller man in i en medieskugga av sällan skådat slag till förmån för de som är aktuella med en ny film, bok, skiva, turné etc. En taktik som pressfolket tror funkar för då blir intresset så mycket större när artisten väl är aktuell. Att någon kanske spyr av ännu ett inslag där man står och nasar sin skiva verkar inte ha slagit dem. Kanske för att dom tror att man har någon som helst valmöjlighet men nej, det är bara möjligt om man stänger in sig i en stuga ute i skogen.

Så efter att ha snubblat över henne i DN snubblar jag idag över henne igen i Metro. Eftersom den tidigare artikeln i DN fått mig lite nyfiken på vad som gör henne så speciell läser jag intervjun. Och den är rent ut sagt förskräcklig. Jag vet att när någon är så här hajpad kan det vara svårt för den bäste att göra objektet ifråga rättvisa men den här intervjun är bara konstig.

Kanske var svaren som reportern fick inte tillräckligt bra men likväl har han en hel sida han måste fylla. Bland annat lyfter han fram ett stycke ur boken där några pojkar pratar om hur flickor luktar ost eller fisk. Detta taget ur Sittenfelds egna erfarenheter. Jag är inte dummare än att jag fattar precis hur tjejer luktar ost eller fisk men i texten är det dolt mellan raderna och knappt det. Sen är det inget jag vill läsa om på morgontåget, då vaknar mitt reaktionära jag till liv.

Curtis berättar ”-Det fanns studenter på min skola som kom från väldigt förmögna familjer, sådana som har massor av hus, åker skidor i Schweiz på vårlovet och reser till Kina på sommaren.”

Eh, Kina ? Så trevligt. Men för någon så medieskadad som jag inte det minsta trovärdigt. Varken då Curtis gick i skolan eller idag. Om jag fick gissa tror jag att överklassen åker till Västindien, i alla fall tjejerna i Rich Girls som ligger på sin egen strand på sin egna ö och lapar sol och dricker drinkar och gnäller över hur de lika rika killarna behandlar dem illa och inte vill ha dem. Men hej, om Curtis säger att Kina is the shit så är inte jag den som är den.

Sen läser jag ytterligare en artikel om Curtis i dagens DN och fram träder en helt annan Curtis. Okej att utrymmet var desto större men jämförelsen är helt ofrånkomlig. Visst framstår hon som lika amerikansk och även i den intervjun väljer reportern att lyfta fram ett exempel på hur Curtis egna erfarenheter letat sig in i boken och även den här gången är det sexuellt relaterat. Och då förstår man så klart att det bara kan vara på ett sätt som tjejer luktar fisk eller ost. Och kanske var det så Metros reporter tänkte, att då det ändå är en sådan rundgång så lär var och en säkert med tiden förstå. Kanske är det den nya devisen för medierna och för dem som förekommer i medierna. Att låta mediekonsumenterna lägga ett pussel av bitar genom att läsa allt material man kommer över. Detta för dem som är mediekonsumenter av stora mått. För de som inte är det blir luckorna desto knepigare.