Där verkligheten överträffar dikten

En av förra årets bästa läsupplevelser var John Backderfs "Den unge Jeffrey Dahmer". John Backderf har i och med den bearbetat sina erfarenheter av att gå i samma skola, och tillhöra samma umgängeskrets, som en av USA:s värsta seriemördare .

Serieromanen, som är tecknad i en stil typisk för serier med en speciell, bisarr typ av humor som jag i övriga sammanhang har minst sagt svårt för, visar med all tydlighet hur oöverträffat seriemediet kan vara som kulturform. Med läskig detaljrikedom tar Backderf sina läsare tillbaka till hans ungdoms 70-tal då han gick samma skola som den nu så ökände seriemördaren. Han låter oss ta del av dennes alla speciella egenheter, som om de kanske upptäckts i tid hade kunnat spara några livet, men visar också på hur väl alla i den sammes närhet visste att allt inte stod rätt till. Och också hur skrämmande det är när det går upp för en exakt vad man varit del av. Som när Backderf och en vän ger Dahmer lift hem för att åratal senare förstå att samma natt måste varit natten då denne mördade sitt första offer.

Samtidigt som boken framställer Jeffrey Dahmer som ett freak och ett socialt missfoster så självförhärligar Backderf sin egen roll i det hela. Men det går inte heller att lita på Dahmer och hans galenskap. Skicklig på att maniupulera som han är blir man som läsare osäker på om han verkligen är det sociala missfoster han målas upp att vara eller om är en galning besatt att utforska exakt hur det mänskliga psyket fungerar. Som vilka andra mobbare som helst vet även Backderf nu och framför allt då att i ungdomens värld gäller det att mobba eller låta sig mobbas, något som framgår tydligt. Boken visar på den kluvenhet som författaren kände över Dahmers egenheter samtidigt som han så väl vet att han var en av dem som uppmuntrade till dem.

Samtidigt som boken skriker om kollektiv skuld och om hur alla kring Dahmer visste att han var mer eller mindre galen så kan jag inte låta bli att väcka tankar kring om det finns vissa som är utom räddning. Om det kanske är så att vissa föds onda. Som har ondskan i sig och väljer att låta den ligga eller väljer att utforska den närmare. Och hur Dahmer gör det med en sådan precision i boken. Till en början på fiskar, katter och hundar. För att åratal senare bli en fullblodad kannibal med smak för mänskligt kött.

Och hur typiskt det är att hur extrovert han än beter sig, desto mer retad och hånad blir han av sin omgivning. Samtidigt som det är någon slags uppmärksamhet han törstar efter är den sortens uppmärksamhet han får inte den rätta. Och att det är därför det går fel. Men att tanken på att kanske det gått fel oavsett. Att dom som kanske borde skänkt honom en tanke gör misstaget att ignorera honom.

Hans dåd överträffar dikten även om det kanske är svårt att tänka sig. För vi vill så gärna intala oss själva att de som begår dåd av det här slaget är sjuka människor. Men var hittar dikten sin inspiration ifrån om inte verkligheten? Film efter film bygger helt eller delvis på vad seriemördare som Dahmer, Gacy, Gein och Tjikatilo gjorde men när vi sitter där vi vår egen härd kan vi inte för vårt liv tänka oss att någon faktiskt är så sjuk som karaktärerna i filmerna.

Ändå har filmer som "När lammen tystnar" och "Citizen X" många tittare och fashinationen för seriemördare är stor. Det är med skräckblandad förtjusning vi läser om deras illdåd och missgärningar. Lagom till att det börjar vända sig i magen på oss och vi inte mer vill veta. Trösklen för vad som är äckligt och går att se eller läsa om blir högre och högre för varje gång och till slut blir man istället likgiltig och hämmad. Något som gör att galningarna börjar tänka på än värre saker att utsätta sina offer för då det blivit en tripp att få uppmärksamhet av att vara precis så galen som ingen annan tidigare varit.