it´s that time of the month

Det började i måndags. Efter ett plötsligt infall att jag borde städa garderoben för att göra den rymligare genom att istället för att låta varje plagg hänga på en alldeles egen galge samla mina tröjor på byxgalgar efter färg och mönster så kom ett plötsligt utbrott smygande. En nytvättad linnetunika var nu som försvunnen och gick inte att återfinna hur jag än letade. Tack och lov ville inte irritationen släppa trots att det innebar att jag började skrika rakt ut och banka näven mot garderobsdörren för efter att ha fått gjort det så låg tunikan där. Ungefär som när Ronja och Birk börjar bråka om var kniven försvunnit men kanske inte lika dramatiskt eftersom jag saknade någon att spela ut om den ickeförsvunna tunikan. Men att jag skulle fått ett sådant här utbrott helt utan någon logisk förklaring, det är fullkomligt orimligt. Jag visste varför och undrade förstås vad som skulle komma härnäst.

Idag var det dock dags för rond två i spelet mellan förnuft och känsla. Och detta bara för att jag läste en artikel om hur den 16-åring som mördades 1997 mamma berättade om sitt sorgearbete. Då fanns det inget annat jag hellre velat göra än börja gråta. Varför tar någon livet av en 16-åring? Inte nog med att hennes son blir mördad, självklart blir det så mycket värre när man förstår att det är hennes enda son.

Men vad spelar egentligen naturen oss kvinnor för spratt när vi blir så lättrörda och irriterade en gång i månaden? Jag och en vän brukar byta PMS-historier med varandra och har tillräckligt för att skriva inte bara en bok utan två. Finns det något gott att vinna i det här och i så fall vad ? Hur kan man generera det här i något positivt? Låta kvinnor gå ut i strid en gång i månaden? Kanske ska man samla på sig allt elakt alla gjort mot en till ett par dagar i månaden då man mejlar, ringer och skäller och konfronterar folk på ett löpande band. Värt att pröva i alla fall.