Kulturrelaterade barndomsminnen del 1

Är nostalgiska tillbakablickar på livet som ung och obekymrad det säkraste tecknet på att man bara blir äldre och äldre ? För jag känner att de fladdrar förbi mest hela tiden. Och inte helt sällan har tv-programmen jag såg som barn en ganska stor skuld.

Jag inte bara minns vad jag kollade på, jag önskar att Svt, Barnkanalen och Nickelodeon kunde vara ens hälften så driftiga och faktiskt visa i alla fall någon av mina underbara barndomsfavoriter igen så jag slipper köpa samlingsdvder för hela mitt studielån.

Först ut är nog ändå Fablernas Värld. Väldigt 1986, mjukisbyxor och Brogatan 12 i Skellefteå. Varje lördag hela mitten av 80-talet ligger praktiskt taget som i en dimma av Fablernas Värld. Programmet var lagom pedagogiskt och lärde en vikten av att alla är snälla och ska vara snälla mot varandra och att vi är olika för att vi alla är unika. Vilket blir så mycket tydligare nu när jag är 20 år äldre. Då skänkte jag inte budskapet en tanke. Jag gillade bara ugglans sävliga röst när han läxade upp resten av djuren i skogen. En blå uggla som läxar upp andra djur är som en dröm för vilken 4-åring som helst. Jag minns att det gick som barndelen av Lördagsmorgon lett av ingen mindre än allas vår Fredrik Belfrage. Sen dess har jag alltid undrat var han tagit vägen och tyckt att han helt misst sin storhet när han låtit sitt varumärke devalvera till diverse morgonsoffor och annat. Han är och kommer alltid förbli Herr Lördagsmorgon.

En annan åttiotalspärla av många var Bröderna Olsson med Ulf Larsson och Claes Fahlén. Humorn låg i att Ulf som var lång var lillebror medan Claes, den mindre av dem var den större.
Mina minnen av Bröderna Olsson är ytterst fragmentariska som tidiga barndomsminnen oftast är. Jag minns tydligt hur de bägge sprang omkring i ett restaurangkök men det kan förstås vara något jag bara fantiserat ihop mest för att det för mig, som dotter till en hovmästare, är bekant. Ett annat minne är hur de två sitter inne i en gigantisk godispåse fylld av engelsk konfekt. Det stora godisarna imponerade väldigt på mig då och gör det vid närmare eftertanke än. Jag är helt enkelt lika lättroad nu ,som då.