Bara för att min första låtsassyster ( är inne på min nu fjärde med min tredje låtsasmamma) sa att åklagare var ett yrke som skulle kunna passa henne så var jag inte den som ville vara sämre.
Så i typ en månad eller så så var det vad även jag tänkt mig som framtida karriärbana.
Mitt åttaåriga jag visste väl att jag innerst inne ville något annat men just då såg jag bara upp till henne alldeles för mycket för att säga vad jag egentligen drömde om. Jag trodde att härmas var det bästa sättet att imponera på henne. Så här i efterhand så vet jag att vara unik är det bästa sättet att imponera på mig och säkert det bästa sättet för mig att imponera på alla andra.
Omedvetet måste jag på något sätt ha påverkats av alla de serier som inte bara i min barndom utan även långt in i tonåren och mitt tidiga vuxenliv skildrat journalistyrket som spännande, äventyrligt och parodoxalt nog samtidigt glamoröst.
Det finns de serier som ställer yrket i centrum och andra som använder yrket som en förevändning för att huvudrollen ständigt ska hamna i händelsernas centrum.
Ett exempel på det senare är Lois & Clark, tv-serien om Stålmannen och hans tjej Lois Lane, för övrigt spelad av Terry Hatcher som man nu kan se i Desperate Housewifes, och deras liv tillsammans och hur hektiskt arbetet på The Daily News kan bli när det ständigt dyker upp skurkar i stan och man aldrig riktigt kan avslöja vem som döljer sig bakom Stålmannens blå trikåer. Jag följde serien, därmed inte sagt att jag tyckte den var särskilt bra, men tyckte väl att skildringarna av arbetet på redaktionen var något schablonartade. Speciellt porträttet av den luttrade, cyniske chefen som sällan uppmuntrade men emellanåt medgav att både Clark och Lois gjorde ett bra jobb.
Men det var varken Lois eller Clark som lockade mig till yrket. Jag vill skylla allt på April O´neil. Hon kommer aldrig vara någon modeförebild där hon knallade runt i mitt tidiga 90-tal i vad som mest såg ut som en kycklinggul skidoverall men hon var snygg, smart och ständigt i händelsernas centrum till följd av sitt samröre med de fyra muterade sköldpaddorna. Och alla fyra var så klart upp över öronen förälskade i henne. Omtyckt och professionell så är hon en förebild även idag, trots att jag blivit närmare tretton år äldre sedan det begav sig.
När jag någonsin kommer stöta på något lika anmärkningsvärt som fyra muterade pizzaälskande sköldpaddor återstår att se men serier som inspirerat till yrkesvalet har kommit att avlösa varandra.
I Beverly Hills jobbar Brandon som reporter på skoltidningen på så väl high school som när han senare börjar på college. Det som retade mig med detta var att Brandon inte bara var snygg och smart och hade jobbet jag ville ha utan också ständigt smygmobbade Andrea. Men att hon sedan var så präktig gjorde att man med tiden lärde sig leva med det.
Rory, i Gilmore Girls är av precis samma slag som Brandon och jag väntar på att hon ska hamna i en gigantiskt uppförsbacke. Brandon hade sitt missbruk men Rory verkar vara en alldeles underbar vän, dotter, flickvän, student, dotterdotter och arbetskamrat. Det enda felsteg hon gjort sig skyldig till är att ha legat med en gift man. Så mycket härligare med Paris, hennes parhäst och ständiga konkurrent. Där är den verklige förebilden, beredd att kliva över precis hur många lik som helst i jakt på Pulitzerpriset. Jag önskar jag fått lära känna Paris tidigare och haft mod att vara bitchen som gick i hennes fotspår när jag gick på högstadiet.
Eller för den delen CJ i Vita huset. Även hon har visat sig ha en del mänskliga drag och har mist sin yrkesroll som, den hittils mest lovande tvpresidentens, pressekreterare. Men så länge hon var det följde jag med stor spänning hennes yrke och imponerades av hur kvick och välforumlerande hon ständigt var.
I serien jag älskar att hata, Veronica Mars, så är huvudrollsinnehavaren inte bara assistent åt pappa privatdetektiven, utan även hon jobbar som reporter på skoltidningen och förenar sina två knäck genom använda datorn på redaktionen för att snoka i sina skolkamraters privatliv för att lösa ännu ett fall. Även om hon inte är någon förebild i yrket då hennes roll som journalist är något nedtonad avundas jag ändå henne bara för den spänning hennes andra yrkesval skänker hennes liv. Och det skiljer sig ändå inte särskilt mycket från yrket som journalist som jag föreställer mig att det skulle kunna te sig när det är som bäst.
Så när jag nu sitter här utan ett enda jobb som skrivande murvel i sikte kanske jag borde hyra lite deckarserier bara för att bli inspirerad att byta yrkesbana?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar