Serien jag älskar att hata

Allt var ju så lovande. Den skepticism jag kände gentemot serien med anledning av upphovsmakarens tidigare verk förträngde jag effektivt bara för att serien blivit så hajpad överallt. Överallt! Alla bara tokälskar Veronica Mars.Inte bara 15-åringar utan 50 år gamla tvkritiker som är bittra över SVT:s ungt tilltal stämpel. Själv har jag alltså börjat älska att hata den här serien. Första avsnittet gick ner utan större besvär. Men så här sex avsnitt in i första säsongen så liksom vrider jag mig i plågor och tycker att serien är pinsam som bara den och infriar fördom efter fördom som om man möjligt kan ha om en amerikansk ungdomsserie. Men då säger seriens fanskara ( till stor del samma skara som på allvar gillar Buffy,vampyrslaktaren) att alla dessa klicher är ett från serieskaparen medvetet drag för att driva med hela genren! Gah! Jag vägrar vara så vilseledd. Jag vill vara den som genomskådar sådana strategier.

Och vad är det då jag menar för hemskheter? Ja, som att huvudpersonen heter Veronica Mars och bor i en stad som heter Neptune. Åh så subtilt! Eller att det inte ens dröjer tjugo minuter innan den här outcasten till stackare som bor med sin grubblande pappa till privatdeckare lyckas bli kompis med vad som verkar vara den enda afroamerikanen i sikte.

Eller att när hon precis ska till att kyssa sin dejt, ja då börjar den mest bedrövliga smörmusiken att ljuda och detta bara för att ironisera över hur det ofta ska vara i tonårsserier som denna.

Eller som att serien, precis som O.C, kidnappar helt okej musik och försöker göra den till sin egen och ger den en helt ny kontext så att man varje gång man lyssnar på Postal Service och deras underbara Such great heights inte kommer tänka på sommaren 2004 utan istället funderar över om stackars Veronica kommer få kontakt med sin mamma igen.

Eller att hennes hund heter Backup så att det blir ett liten fyndig ordvits varje gång hon ska ut på iskallt uppdrag då hennes pappa säger att hon måste ha Backup!

För att inte glömma bort berättarrösten! Är en berättarröst mer berättigad om det är en ungdomsserien eller gör det bara saken värre? Just nu går det i mitt tycke verkligen inflation i berättarröster. Vi har förutom VM, Grey´s, Desperate Housewife, Mitt liv som död, My Name is Earl bara för att nämna några.

Och så till små detaljer som bara förstör helhetsintrycket ännu mer. Som att skådisen som spelar Veronica, en karaktär typ 18 år gammal, egentligen är 25! Vad gör det för trovärdigheten ? Visserligen en petsak att hålla på att påpeka men det liksom kliar i mig och jag bara måste. Men så är det ju som sagt var serien jag älskar att hata.