Varje sommar mina första femton år åkte jag med min pappa och lillebror till Finland i tre veckor för att, vad som oftast är sommarens varmaste dagar, springa runt i skogen i jakt på naturupplevelser som idag impar på få människor men som ändå alltid kommer leva kvar i våra minnen. Så fort vi passerade gränsen mellan Haparanda och Torneå var vi tvungna att prata finska, kompromissandet har aldrig varit pappas grej, och eftersom vi inte fått modersmålsundervisning blev det snabbt ganska tyst och var det inte tyst lät det mest som finska för invandrare. Det var väl de enda gångerna då pappa överträffat både mig och min bror i språklig virtuositet. Minnen som dessa kommer till mig livs när jag ser papporna i dagens realityserier.
Där försöker papporna överträffa sig själva genom att ständigt leva upp till bilden som den perfekta pappan. Detta trots att den bilden är omöjlig att leva upp till för hart när alla fäder, så vida man inte är någon slags superpappa som exempelvis Eric Camden i långköraren Sjunde himlen. Inte bara tar han hand om de sju barn han själv varit med och fött till världen utan han ombesörjer även för hela resten av världen, oavsett om de bett om det eller inte.
Där försöker papporna överträffa sig själva genom att ständigt leva upp till bilden som den perfekta pappan. Detta trots att den bilden är omöjlig att leva upp till för hart när alla fäder, så vida man inte är någon slags superpappa som exempelvis Eric Camden i långköraren Sjunde himlen. Inte bara tar han hand om de sju barn han själv varit med och fött till världen utan han ombesörjer även för hela resten av världen, oavsett om de bett om det eller inte.
En annan tv-pappa som gör sitt bästa för att leda sina barn på rätt väg i livets hårda skola är Joey Simmons i Runs House, även han pastor. ( Läs min artikel om serien i senaste Superlounge) Rik på rap försöker han undvika att hans barn blir ens tillnärmelsevis lika bortskämda som de skulle kunna bli om inte han stod dem bi. Min pappa behövde aldrig oroa sig då vi sällan hade mer än att det räckte till mat, hyra och bensin mellan vårt hem och alla hockeyträningar, fotbollsmatcher och orkesterövningar.
Hulk Hogan försöker han också, i Vh1 serien Hogan knows best men som tittare vet man inte om han är Hulk Hogan WWE-brottaren, eller Hulk Holgan, tonårspappan. Inte bara ska han vara bekymrad tonårsfar utan han ska spela på den ilska och ursinnighet som gjorde honom så känd för lite över tio år sen.Hogan har idag möjligheter att passa på sin tonårsdotter på sätt som verkligen fattades min far för tio år sedan. Min far uppgav en gång när jag var över halvtimman sen att han ringt polisen. Så här i efterhand förstår jag det bara var något han sa men då trodde jag honom och när jag frågade vad han sagt till dem så dristade han sig till att medge att dom inte svarat. Hogan däremot, han tvingar dotterns date att ta dotterns bil så att han kan spåra dem via gps:n. Något min pappa inte varit sen att utnyttja om han fått chansen. Men tack och lov är jag född på det tidiga åttiotalet och när jag nådde tonåren var gps:m fortfarande i händerna på militären och underrättelsetjänsten.
Papporna vi kan beskåda i realityserierna överträffar på alla sätt dem som förekommer i vilken dramaserie som helst, om man bortser från att pappor som Hulk och Run gör sitt yttersta till att leva upp till bilden av den vanliga tv-pappan. Hulk skickar dotterna på dejt med en kille som är mer än fem år äldre än hon själv och vi ska naturligtvis tro att teamet bakom inspelningen inte alls försökt påverka honom kring hur oroad han egentligen borde vara.Men ändå är det dokumentära som gör serier som Runs House och Hogan knows best så sevärda. Framförallt så framstår papporna som mer mänskliga än någonsin, även om Rev Run emellanåt är mer än lovligt överlägsen i sitt faderskap. Men å andra sidan. Pappa vet bäst!
P.s Grattis på 49-årsdagen pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar