När jag under julhelgen åkte till min mamma hade jag med mig otaliga nummer av olästa tidningar och magasin jag under hösten lyckats samla på mig. Bland annat Shortcut, där jag läste en mycket intresseväckande artikel om vad som kommit att fungera som en motsats till utbrändhet, nämligen boreout. Och när jag läste artikeln var det som att allt föll på plats. Jag har lidit av uttråkning sedan grundskolan. Aldrig fått tillräckligt stora utmaningar, och i de ämnen jag upplevt som för svåra har jag skitit i. Och så är det än idag. Jag är långt ifrån utbränd, så fasligt jäkla uttråkad. Och detta skulle förklara varför ingen verkar jobba idag, utan istället blogga och fejsbooka istället. De känner sig helt enkelt inte intellektuellt utmanade av sitt arbete. För egen del är jag ännu inte så uttråkad att jag mår dåligt, men enligt de två forskare som skrivit en bok om ämnet är uttråkning minst lika allvarligt som utbrändhet, och kan resultera i lika stor ångest. Vilket jag inte tvivlar på en sekund. Själv känner jag att det handlar om att man inte får uppmuntran eller motivation att faktiskt göra mer än vad som förväntas av en, utan nöjer sig med att ligga på minsta möjliga ansträningsnivå. Det handlar inte om att man är lat, utan om att arbetssituationen tagit kål på alla tidigare ambitioner. Med tiden mister man sin energi och sitt engagemang för det man gör.
Men frågan är hur man tar sig ur det här tillståndet. För uppenbarligen känner man allt som oftast inte att det är värt det. Kanske försökte man i början visa sig duktig, men fick inte det erkännande man räknat med. Och därför straffar man både sig själv och det företag man arbetar för, genom att inte riktigt lägga manken till. Vem tjänar på det? Ingen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar