Inga konstigheter

Strålande, kanoners och klockrent får nu sällskap av inga konstigheter, i de uttryck jag med tiden verkligen lärt mig att hata. Och det inte bara för att alla i min omgivning tycks slänga sig med just inga konstigheter vid de mest opassande tillfällen, utan också för att de säger det för att de tycker det är lite fräckt, roligt och galet. Men kom på något nytt! Den enda som kan säga det, och som ju faktiskt säger det med en gnutta allvar utan att ha en tanke på vad det är han faktiskt säger är ju den där, i vissa medier utmålad som torsk, FärjanHåkan. Precis som alla andra, har han ett eget uttryck. Med den skillnad att hans råkade få en publik på flera hundratusen och sedan spred sig som vågor på det hav där han arbetar. Jag tyckte inte det var roligt ens när han sa det, så när andra säger det är det totalt intetsägande. I samma stund som någon säger det har personen lyckats övertyga mig om att jag framför mig har en person utan någon som helst personlighet, den där typen som är lättpåverkad på det allra mest sorgliga sätt man kan vara lättpåverkad på. Som istället för att gå sin egen väg gå den alla andra också vandrar. Inte för att jag tror att Håkan på något sätt satt hemma och funderade på vilken catchfrase han skulle ge svenska folket, men det finns ju ändå dem som verkligen är verkligt unika och originella. Det är när man försöker härma dem som det blir sorgligt på riktigt. För dom är ju ohärmerliga. Det dom gör, säger, tar sig för, går inte att ta efter för det dom gör, säger, tar sig för gör intryck på oss just för att de är dom som gör, säger och tar sig för det.