Under en fika på Ritorno nämnde jag för Sandra att TRE av trummisarna på min dansskola försökt snacka sig till mitt nummer. Och att jag är sjukt nöjd över att inte ha låtit mig snackas omkull. För man hör så tydligt att de här grabbarna kör samma stuk på mig som de gjort på tusen och en andra brudar. " Var bor du" " är du gift" " har du barn" "jag gillar din stil".
För kanske ett år sen eller två, då jag hade enorma problem med mitt bekräftelsebehov, strösslade jag ut mitt nummer över hela stan som om Stockholm vore en gigantisk mjukglass (daimsmak om någon undrar). Men nu har jag växt ifrån det där. Är jag inte intresserad eller attraherad av killen ifråga finns det ingen som helt poäng att han får mitt nummer. Det vore ju bara att ge honom falska förhoppningar.
För jag är nämligen inte helt övertygad om att han alltid vill ha mitt nummer. Jag är nämligen lite lätt sociopat när det kommer till sånt här. Tänker ett steg för långt. Inte ett steg längre, utan ett steg för långt. Jag tänker att vissa, inte bara killar, inte är ett dugg intresserade utan bara ber om nummer för att de själva har ett sånt sjukt bekräftelsebehov. De kan ljuga sig blå om att dom gillar ens stil, men det dom vill veta är om dom har skuggan av en chans. Jag är helt övertygad om att det är så här. Och när det kommer till människor och situationer där man tvingas konfrontera dem man avvisat blir läget ännu värre. Då har man allt som oftast numret som i en liten ask. För själv skulle jag, om jag var det minsta mer osäker än vad jag är idag, hellre dela ut mitt nummer till höger och vänster, än tvingas möta dem jag nobbat vecka efter vecka. Jag vet att det är långsökt, men så finn det väl inget med mig som inte är det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar