tisdag, mars 31, 2009

Wannabe lookalikes

I torsdags när jag som vanligt led i mitt anletes svett i en sunkig källare där svetten hittat ett nytt hem, delade jag dansgolv med en tjej som väl en gång för jäkla mycket fått höra att hon är lite, med betoning på lite, fått höra att hon är lik Eva Longaria. Vilket fått henne att klippa page, klä sig mycket flickigt/sexigt, framhäva sin rumpa och sminka sig med mycket vitt krams runt ögonen. Jag kunde ju se det på långa vägar, men hon inbillar väl att hon kan lura någon att hon faktiskt kan tänka själv och såg så där långt innan Eva Longaria var känd för något annat än DH. Och att hon nu vant sig vid att få höra om likheten så till den milda grad att hon skakar av sig vad hon väl tar som en komplimang med att säga "att hon får höra det hela tiden".

Men är det inte något lite rörande över detta, att somliga när de får höra att de är lik någon, försöker göra det yttersta av det, och på olika sätt förstärka den likheten? I mina ögon nästan lite tragiskt. Det andas brist på fantasi att tro att man kan anta någon annans personlighet, eller framgång.

Ett tag dejtade jag en kille som leda av samma åkomma som "Eva Longaria". Han var dock inte lik just henne, utan Wyclef Jean. I hans fall slutade det med lustiga hattar, att han så länge vi dejtade inte ens vågade tänka tanken att klippa av sig dreadsen trots att det gett honom personlighet, hade ett skägg identiskt med Wyclefs, och gick omkring och trodde att han ägde halva stan. Vilket han inte gjorde. För där Wyclef hade en stylist som sa precis hur han kunde matcha hatt och skjorta hade Ocean som han till råga på allt kallades bara sig själv och sitt bristande fashion sense, och omgivningens kommentarer om de eventuella likheterna dem emellan, till hjälp. Det slutade allt som oftast med att han trodde han var kool, men inte hade ett rätt.

Verkligt unika människor behöver inte, hur mycket de än må likna någon annan, härmas för att synas. De klamrar sig inte fast vid likheterna för att få uppmärksamheten, utan försöker ta avstånd från dem, i ett försök att faktiskt upprätta något eget. Det är väl det som är så beklämmande med personer som dem jag nämnt.

1 kommentar:

Lilla jag sa...

Vilka klockrena kommentarer!