Blickmobbing

Jag försöker förstå mig på det här med blickmobbning. Jag tycker att det kan vara befogat att utöva på vilt främmande människor som inte tycks ha något bättre att göra i kollektivtrafiken än glo på mig. Då ögnar jag dem uppifrån och ner och tittar föraktfullt på dem och helt plötsligt är det dom som står där självmedvetna som få och undrar om vad med deras uppsyn som är så frånstötande. Det har dock tagit mig en hel grundskoletid att jobba upp tekniken för hur man på effektivast möjliga sätt med bara en blick mobbar någon sönder och samman. Och sen kräver det förstås att man har hud hår som pansar och inte själv faller i fällan av att tro att folk glor på en av någon annan anledning än ren och skär avundsjuka över hur snygg man är.

Men så går gränsen bara där. För att i vuxen ålder gå och blickmobba människor på sin arbetsplats, gym eller skola, det är ju bara så patetiskt. Ändå har jag människor, som sedan ganska lång tid tillbaka tagit studenten, som inte gör annat än blänger på mig. Jag skämtar inte. Om det inte vore för att jag vet att dessa människor mår psykiskt askass och bara blickmobbas av ren och skär avundsjuka, eller för att de själva mår så dåligt att de helst av allt vill dö, skulle jag så klart återgälda blicken. Men det är ju bara så sorgligt att dessa personer inte kan se att det är deras eget dåliga självförtroende som lyser igenom när de genom en blick eller ett ögonkast måste projicera sin egen osäkerhet på alla i sin omgivning. Verkligen sorligt. Man önskar att dom kunde ta och lägga den tiden och energi på att besöka första bästa psykolog istället, men jag antar att det är alldeles för mycket begärt.