Im blind to you

Som sagt, folk jag träffat kanske på min höjd en gång, och då råkat förstöra människan i frågas utekväll, är fortfarande så bittra att de vid ett återseende måste tygla sig för att motstå frestelsen att slå mig. Vi pratar om en kille som ser ut ungefär som Andre 3000, men snyggare, men som nu, när han han påstår att han hatar mig, är ungefär lika tilldragande som en kackerlacka, som jag förargat så till den milda grad att han känner för att bruka våld när han ser mig. Men kan jag rå för att din kompis är dum nog att anförtro, vad jag inte förstod var något helt top secret, till mig, som jag sedan inte tog notis om att hålla för mig själv? Näe. Men så hata din kompis då, inte mig! Det är väl där skon klämmer, men att ta det med din kompis är väl förmodligen helt jävla uteslutet. Men så hata mig då, om det känns bättre.

Jag finner dock en smula, för att inte säga en ganska stor smula, skrattretande att folk jag inte känner blir provocerade av min blotta närvaro. För det är inte som att mannen ovan är den enda jag genom min rara personlighet lyckats reta gallfeber på fullkomligt. Nog för att jag tar deras avsky och motbjudan med en stor nypa salt, men när jag gång efter annan blir kallad efterbliven, känslomässigt störd, och störig, börjar jag undra om det verkligen är mig det är fel på, eller om det inte kan vara så att de unga män som känner sig nödgade att påpeka mina eventuella karaktärsbrister för mig, har för mycket fritid.

För hur mycket de än retar sig på mig, och låter mig veta det också, så finns det inget som kan få mig att sluta vara jag. Ingenting! Varför skulle det? Jag bara undrar? Är det här kommentarerna ett försök i att kuva mig? Hur jävla pantad är man inte då? Om man på allvar tror att en 27-åring kommer känna att hon nog gått steget för långt när en pojkspoling som knappt är torr bakom öronen kallar henne för efterbliven på ett forum?

Men då finns det väl dom som tänker att jag nog ändå måste ha tagit åt mig lite, för annars skulle jag väl rimligtvis inte ha tagit mig tiden att skriva det här inlägget. Men så tro det då. Då skulle jag ju med andra ord inte kunna skriva om något som handlar om mig själv utan att få folk att tro att jag känner mig sårad eller på något annat sätt kränkt.

Jaja. Det är i alla fall en intressant och väldigt ny erfarenhet. Inte enbart positiv, men helt klart intressant. Tänk bara hur många människor som måste gå omkring och hata mig i smyg? De här människorna hatar mig och vill att jag ska veta det. Så mycket bättre. Eller?