Supersnoken

Min nyfikenhet gränsar för det mesta till besatthet. En besatthet att veta allt, och vara den som vet allt. Helst om människor jag inte känner, man kanske har känt eller skulle vilja känna. Det är så löjligt hur långt jag är beredd att gå för att få reda på något juicy om en person. Det är löjligt hur arg jag kan bli över att jag inte tog reda på så mycket jag om möjligt kunde när jag fortfarande hade chansen. Som den där kvinnan som har fyra barn med tre olika män men i olika följd. Först så här hundra år efteråt får jag klåda över att inte veta vem av de olika männen som är pappa till två av barnen. Även om man inte direkt behöver vara någon mästerdetektiv för att luska ut hur landet ligger vill jag veta, inte tro.

För om det är något mina hundratusen högskolepoäng lärt mig så är det att veta är mer vatten värt än att tro. Jag vill inte vara den som står med skägget i brevlådan och senare blir konfronterad som den som spritt ut falska påståenden om folk. Ska jag skvallra om folk ska det vara the real shit. Inte jag tror, jag hörde, hon trodde, hon hörde. Jag vill veta.

Iaf. Internet har ju gjort det här med snokandet så sjukt mycket enklare. Kanske lite för enkelt. Det är lätt hänt att man blir lite carried away. Jag har en gammal vän, som jag av väl valda anledningar inte längre umgås med. Jag kan sakna henne ibland, tills jag påminns om hur nyckfull och barnslig hon allt som oftast va, och hur hon aldrig ställde upp på mig, men alltid förväntade sig att jag skulle ställa upp på henne. Jag verkligen önskar att jag kunde skita i henne och vad hon gör men icke. En del av mig har en gigantisk hangup av sällan skådat slag. Är inne på hennes systers Facebook typ minst en gång dagligen bara för att kolla hennes wall och se om hon skrivit något där. Kollar hennes över hundra år gamla blogg för att se om hon fortfarande inte uppdaterat. Kollar hennes ännu äldre blogg där hon inte heller bloggat. Snurrar runt i evigheter på jakt efter något något något att älta lite. Jag vet inte vad jag är på jakt efter. Hämnd? En liten liten stunds skadeglädje? Typ att hon fortfarande är tjock och för det mesta ful, och bara kan få tjocka äldre gubbar?

Men jag har nått min gräns nu känner jag. För i min desperata jakt på att kartlägga hennes liv utan att vara en del av det, står jag nu inför valet att skaffa en fejkanvändare på en community där jag vet hon är medlem, där jag av anledningar vi inte behöver gå in på, inte har något som helst utbyte. Ungefär där någonstans går min gräns.

För det är inte första gången jag övervägt att skaffa en fejkanvändare. Jag kan villigt erkänna att jag faktiskt har en sådan på en community, och det bara för att en kille jävlades å det grövsta med mig, och jag då ville ge tillbaka. Men det var evigheter sedan jag skaffade den, och jag har inte lust att sjunka lika jävla lågt igen. Samtidigt vore det så kul. Eller kul vet jag inte. Jag skulle i alla fall lyckas stilla min nyfikenhet något, även om jag vet att jag säkert skulle bli sjukt besviken av vad jag hittade. För det är så det brukar sluta. Det var inte mer med det. Tillfredsställelsen uteblir och allt jag har är besvikelsen. Vilket ju bara gör det hela så väldigt mycket mer tragiskt.