Ring ring

Pappa ringer normalt en gång i veckan. Inte för att han vill något särskilt. Han frågar hur det går med jobbet, skolan och annars då? Han gör det för att han tror att det förväntas av honom att han ska visa intresse i sina barn, och då han inte egentligen är särskilt intresserad av vad jag gör, finns det ju ingen anledning att ringa oftare. Men skulle han ringa mer sällan skulle han väl antagligen få dåligt samvete och känna att han försummade mig. Men nu har han alltså inte hörts av på snart en månad. Och eftersom jag senaste gången återigen tog upp det här med hans övervikt, och då fick höra att jag, inte för att jag förstår varför eller hur, lät precis som min morsa, drar jag helt enkelt slutsatsen att han är sur och less på att få höra från sin egen dotter om hur fet han är. Pappa är normalt sett inte typen som blir sur. Han blir aldrig sur. Jag blir däremot sur jämt. Det mesta jag gått utan att prata med pappa är runt två månader. Då la ja på varje gång han ringde, och då talade han, vilket han kommer döda mig för att jag skriver här, in ett väldigt älskvärt meddelande på mitt talsvar. Men jag var för sur för att acceptera hans ursäkt. Och fortsatte tjura en månad till. Men nu är det alltså han som är sur. Han tror nog att om han låter bli att ringa kommer jag fatta varför han är sur och då låta bli att ta upp hans övervikt. Men icke. Jag gör det bara av ren och skär omtanke, och det vet han själv innerst inne. En man på 1,70 ska inte väga 100 kilo. I synnerhet inte om han är över femtio, aldrig tränar, och röker långt mer än han borde. Jag vet inte vad jag ska göra för att det ska nå fram till honom men att tjura lär inte få mig att sluta tjata.