Kläder som kastas

Som jag berättat om tidigare håller jag på att rensa ut stora delar av mitt liv. Massor av kläder, böcker, skivor och tidningar ska helt enkelt förpassas om inte till förrådet, så till närmaste antikvariat, skivaffär eller second hand butik. Det tar bara så ofattbart lång tid för mig att gå från tanke till handling. Böckerna och skivorna är upptravade på fönsterbläcket i väntan på att få ta sig en tur till Vasastans andrahandsaffärer, medan kläderna ligger i en Ikeakasse mycket prydligt vikta. För så här är det med mina kläder. Eller med mitt kontrollbehov snarare. Jag har vimlat runt på nätet efter rätt butik att lämpa av alla dessa kläder i, men inte blivit så fasligt mycket klokare. Jag vill nämligen vara helt säker på att om inte kläderna säljs vidare, att de skickas till forna Sovjet, möjligtvis Afrika, eller görs om till mattrasor. De får helt enkelt inte kastas. Snålfinnen i mig, som ju är den som på allvar tror att det någonstans i Sverige finns någon beredd att göra matttrasor av mina gamla t-tröjor, klarar inte av tanken på att kasta kläder. Av noppiga tröjor, linnen och långkalsonger gör man utan någon som helst inbördes ordning mattrasor eller putsdukar. Tills de självupplöses och helt enkelt försvinner. Man kastar inte kläder. Nej. Och anledningen till att snålfinnen är så orolig över att hennes noppiga gamla träningslinnen kommer kastas, och inte få äran att bli mattrasor, är att hon förra veckan gick in på Stadsmissionen på Odenplan och frågade vad dom gör med de kläder som de inte säljer, och då fick just svaret att dom slänger dessa plagg. Hon vill inte vara förknippad med en affär som slänger kläder. Nej. Men samtidigt är hon för jäkla stolt för att kånka sin Ikeakasse till Emmaus på Götgatan, som ju skänker överblivna kläder till Angola. Det är för långt och jobbigt. Så till dess får kläderna helt enkelt stå kvar vid fönstret där dom tar en hiskelig massa plats tillsammans med skivorna och böckerna.