Mamma brukar säga att alla människor är vackra. Jag försöker också intala mig själv just det, men det är fasen inte lätt. Eller i alla fall att ingen väl egentligen är ful. För att det är något väldigt subjektivt. Men sen finns det ju dom som verkligen är motbjudande. I allra högsta grad. Och det fick mig att tänka att vi människor väl ändå måste ha någon slags mekanism som gör att vi ändå kan se skönhet i alla människor, om vår överlevnad hänger på det? Om jag skulle bli strandsatt på en öde ö med en fet gubbe med taskig hy skulle jag med tiden utveckla romantiska känslor för honom bara för att säkra artens överlevnad. Men. Om jag visste att han var en galen psykopat som gillar att äta människokött skulle jag av samma anledning förmodligen inte göra det, bara för att de egenskaper han besitter inte är önskvärda. Ja, jag har lite livlig fantasi, och är kanske mer än lovligt pubertal i mitt hobbyfilosoferande. Men det är sjukt kul att vara jag ibland. Turerna med fyrans buss går så mycket snabbare då.