Säkert

Jag har en kollega på jobbet som alltid uttalar sig med absolut tvärsäkerhet om allting som rör något jobbrelaterat. Alltid! Med sin auktoritet och pondus ger hon intryck av att veta allt. Det kommer väl inte direkt som någon överraskning att jag ser detta beteende extra väl, för att jag känner igen mig själv i henne, men just därför är det så intressant att jag hos henne retar mig på det, men hos mig själv finner det mycket förlåtande, och som ett resultat av att min pappa alltid trott sig veta bäst.

Men just för att jag ser den här typen av självsäkerhet så tydligt, kan jag inte låta bli att fråga mig hur mycket den kommer av att hon faktiskt vet det hon utger sig för att veta, eller om det bara är för att hon uppfattas som så säker på sin sak som folk tror henne. För just för att hon är så auktoritär är det få, för att säga ingen, som vågar ifrågasätta vad hon säger. Hennes ord tas alltid för sanning, och sprids som ringar på vattnet när folk gång efter annan refererar till att hon sagt det ena eller det andra.

Och det är här någonstans det börjar bli farligt. För om det är något som varje människa borde lära sig är det att ständigt ifrågasätta. Om hennes person kom ens med den minsta lilla gnutta ödmjukhet skulle hon inte behöva utstå den pinsamhet som följer på att vara den som misslett alla. För jag, som har synat henne, har upptäckt att så fort man visar ens den minsta misstänksamhet mot henne är det som att hon blir den mest ödmjuka personen på jorden. Då blir hon som genom ett trollslag väldigt osäker. För under all den där väldigt självsäkra ytan döljer sig någon som tvivlar, men som försökt skyla sitt tvivel med sin falska självsäkerhet.