Arga lappen

Arga lappen är verkligen tokrolig! Hela idén är genial, och självklart något i alla fall jag önskar att jag kommit på själv.

Men en sak jag frågar mig är om dessa personer är lika konfrontativa i verkligheten? Detta eftersom jag själv är det, och därför inte har något som helst behov av att skriva arga lappar. Blir jag arg tar jag itu med det på en gång, bara för att slippa gå omkring och låta det ta en massa tid och energi. Är personen inte anträffbar väntar jag tills tillfälle ges, och konfrontera när jag får chansen. Att skriva en lapp vittnar enligt mig om att man inte riktigt vågar säga vad man tycker rakt upp och ner öga mot öga med personen. Och att man föredrar att skriva en lapp just för att eliminera risken att all ilska rinner av en.

Majoriteten av lapparna som man kan läsa på arga lappen är riktad mot en specifik granne. Man vet alltså vem odågan som skitat ner tvättstugan, haft efterfest, lämnar soporna i trapphuset är, men gömmer sig bakom en arg signatur på en arg lapp, istället för att söka upp berörd part och säga vad man tycker. Varför är folk så fega? Istället för att få grannen att genast sänka volymen, ligger man vaken hela natten, och skriver först nästa dag en arg lapp. Men så konstruktivt. Inte. Snarare så självdestruktivt att det förslår. Då får man ju skylla sig själv. Det är inte som att man sätter sig i respekt hos en medmänniska om man i samma stund som man skäller ut dem, erkänner att man pinat sig genom en natt med Cornelis utan att göra något åt saken. Då är man ett stolpskott. Jag skulle inte bry mig ett jota om jag fick en sådan lapp i mitt brevinkast. Jagsvaga människor får gå i terapi först, sen konfrontera mig som de människor och inte de möss de är.

På mitt jobb skriver vi inte arga lappar. Dock arga brev. Som går ut på att ena arbetsstyrkan städar upp efter den andra halvan. I köket då oftast. Diskmaskinen är ren men ändå är diskbänken full av smutsiga kaffekoppar. Detta ondgör sig mina kollegor över. Själv författar jag ilskna brev till de nollor som inte låter meddela att jag har rast. Dessa brev riktigt osar av förakt inför mina inkompetenta kollegor som inte tycks förstå hur man frågar sig till vem jag är, utan istället fortsätter jobba som ingenting. Och de gånger jag lyckats snoka reda på vem som glömt säga till mig har de fått en osande utskällning. Letting of some steam the Kuhmitza way!