Källsortering är verkligen inte mina grannars starka sida. Inte på långa vägar. Människorna diskar inte ur konservburkarna, sköljer inte mjölkpaketen, och nu hittade jag en 2-kronors petflaska i soporna. Jag börjar typ gråta. Så länge jag inte ser det är det helt okej, men när jag väl stöter på det slår det an en sträng i mig. Mitt hjärta blöder! Okej att det bara är två kronor, men om du tappade två kronor i sopkorgen skulle du då lämna dem där? Okej, det var en retorisk fråga, jag är den snålaste finnen på den här sidan Bottenviken, så svaret på det borde vara rätt självklart. Men sen är det ju den lathet det här illustrerar som provocerar mig något så grymt! Näe, jag orkar inte gå och panta en flaska och få två kronor för besväret, inte ens om det ändå är på vägen till tunnelbanan. Seriöst. Ingen människa har, eller borde ha råd, att vara så lat. Jag förstår liksom inte hur det ens är möjligt?
Men så är jag uppväxt med en farmor som hade två sopkorgar, en utjänst kastrull och en gul plasthink under diskhon. En sopkorg för vanliga hushållssopor, det vill säga alla typer av plastförpackningar som inte gick att återanvända till bär, kött eller fisk, en sopkorg för papper som man använde för att tända bastun, den utjänta kastrullen till matrester som hunden fick äta upp ( nej vi köpte aldrig hundfoder) och den blå plasthinken till kaffesumpen som slutade ute på en liten hög på gårdsplanen. Se där min källsorteringshistoria, och förklaringen till hur jag om tio år kommer driva min framtida partner till vansinne genom att spara allt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar