Pappa blev verkligen sur över att jag hängde ut vårt gräl här på bloggen. Han undrar vilka som kan vara intresserade av att läsa om sånt. Och varför jag känner ett sådant behov av att skriva. Vem det är jag vänder mig till. Eftersom jag inte vet det, eller vet hur jag ska svara på det, försökte jag byta ämne.
För nu har vi i alla fall pratat igen. Jag frågade inte om han verkligen var sur, orka liksom! Han berättade dock att han varit på biblioteket för att läsa Norran. Man kan ju fråga sig varför han går till bibblan och läser den, och inte bara abbonerar på den istället. Men det förklarade han med att han vaknar av att tidningsbudet kommer och då känner att han måste stiga upp. Måste. Han kan inte somna om utan måste stiga upp och läsa tidningen.
Mitt kontrollbehov är alltså inte något jag själv har hittat på, pappa har också sina små ticks för sig. Bara det att jag inte levt särskilt nära inpå honom de senaste tio åren för att ta mig tid att upptäcka dem.
Jag tyckte det vore enklare att lära sig hantera att tidningen har kommit och låta den ligga oläst på hallmattan, än att varje dag promenera till bibblan för att läsa den. Men då kontrade han med att han ju då skulle gå miste om en halvtimmas promenad. Som ju gör honom så gott. Och visserligen har han rätt, och jag gläds åt att han insett vinsten med att röra på sig. Men ändå. Jag tror att det är retar mig mer för att det påminner så sjukt mycket om mig själv, än av någon annan anledning. Och det är väl det jag borde jobba på. Istället för att få pappa att jobba med att sluta stressas av den olästa tidningen på hallmattan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar