Smoothtalker

Vad fan är det här med att kodväxla för jäkla sattyg egentligen? Jag tror varje gång att någon skämta med mig aprillo. Och anledningen till det är inte att jag är osedavanligt paranoid, utan att det faktiskt var en man, eller ska vi kalla honom skitstövel kanske, som blev lite väl stött av att jag avvisade honom, som bestämde sig för att dela ut mitt nummer till hela sin bekantskapskrets. En bekantskapskrets som sedan ringde mig lite hipp som happ och uppgav att de träffat mig här och där lite då och nu. Män jag aldrig träffat i verkligheten, som väl antagligen av skitstöveln blivit itutade att jag var någon slags glädjeflicka. Det var väl där någonstans jag blev lite mer selektiv med vem jag ger mitt nummer till.

Men jag kan fortfarande än idag tro att det ringer män bekanta till skitstöveln och bara vill jävlas med mig. Eller att det finns fler än en skitstövel. Som han som i ena stunden pratar perfekt amerikanska, för att i nästa låta som en karribian, eller vad man säger. Han lät, och jag skämtar inte, som två vitt skilda personer. Jag önskar att han kommit ihåg att han anpassat sin engelska första gången så hade jag sluppit nojja över vem det egentligen var jag pratade med, och fråga mig själv hur i flera friden han kunde veta så mycket om mig.

Men sen så är det det här med telefonröst. På den redan väldigt långa kravlista på egenskaper min Man ska besitta, lägger jag nu bra telefonröst. Den ska vara len och sexig. Inte Barry White, men typ nästan. Inget jäkla kraxande med taskigt uttal som gör att man måste be människan upprepa sig i ett.

Därför är jag nu så djuuuuupt besviken. Igår träffade jag nämligen någon värdig att bli min rebound efter Mannen. Och det med råge. I kid u not när jag säger att han är något av det i särklass vackraste jag skådat i hela mitt liv. På allvar. Såååå vacker. Tyvärr endast 1,73 lång och två år yngre men det är väl bara för att universum vill jävlas lite extra och se till att jag sänker mina krav något.

I samma stund som han sa att han var just 1,73 insåg jag att jag också borde föra in som krav att människan måste vara minst 10 cm längre än mig. Han undkom alltså med rena förskräckelsen.

Vi har då nu pratat med varandra på telefon och det kanske är bra att han inte är någon smoothtalker, för det gör ju att jag lyckas sänka mina förhoppningar något. Innan han ringde hade jag nämligen redan börjat föreställa mig våra framtida barn, som kommer bli dansare/fotbollsproffs/modeller/skådisar/artister. Nu kanske ändå inte.