Magkänsla

Ibland befinner jag mig i total osynk med min omgivning. När jag har pengar är alla andra eller panka. När jag är ledig och vill gå ut, måste alla andra jobba. Eller så är dom inte på humör eller sugna på att bevista samma ställe som jag.

Till för alldeles nyligen tyckte jag detta var asjobbigt. Satt hemma och tyckte synd om mig själv för att jag inga vänner hade som ville gå på samma klubbar som jag, och la skulden på mina vänner, istället för mig själv. Men sen lessnade jag på att ömka mig själv. För det tar sån tid och energi att göra just det. Vad är det som hindrar mig från att gå ut själv, om jag nu verkligen vill gå ut? Istället för att skuldbelägga mina vänner för att de inte vill göra mig sällskap, vilket jag egentligen gör för att jag är besviken på att livet kanske inte blivit som jag tänkt mig, kan jag väl skita fullkomligt i om dom vill följa med eller inte. Visst att det vore kul om dom hängde på, men huruvida jag ska få ha roligt ska inte ligga i händerna på om jag har sällskap av någon jag känner.

Jag kan verkligen känna att många gör sig själva till offer för omständigheter när man låter andra avgöra om man kan ha roligt. Men oavsett hur klyschigt det än må låta finns det ändå en poäng med att man inte har roligare än vad man gör sig. Vill du gå ut och ta en öl, men så gör det. Okej att ingen vill följa med dig, men om du går själv, och verkligen lyssnar på din magkänsla som säger att du borde gå ut och ta en öl, så kanske du träffar någon som liksom du gick ut bara för att ta en öl, utan några som helst betänkligheter. Och så lägger man istället sitt liv i ödets händer, istället för i sina vänners.

Det här är inte helt lätt. Jag om någon vet det. Att lyssna på sin magkänsla är nog något av det i särklass svåraste som finns. Men så länge man inte gör det, kommer man bara lida oerhört av att man inte gör det i tillräckligt hög utsträckning. Vilket knappast i längden är värt det.